WoBWorld

Mina underarmar värker. Min rygg värker. Min nacke värker. Det verkar som att det ska värka mest överallt. Men det är helt ok. Heeelt ok. Det ska vara så. Det är inget som är snett och vindt och skevt den här gången. Hade inte kroppen värkt det allra minsta hade jag blivit orolig däremot.

Jag har under två dagar hjälpt goda vänner att tömma ett hem på saker och ting och minnen. Det är min nyåterfunna väns avlidna moders hem som har blivit en bit i taget tommare. Det väckte en massa tankar. En väldig massa tankar. Även om vi skrattade en massa när vi bad och sorterade så fanns hela tiden tankarna i bakhuvudet.

En gång, förhoppningsvis väldigt mycket långt in i framtiden, är det jag som ska tömma min moders hem. Det går liksom inte att ducka undan tankarna när man bär sak efter sak som en gång ingick i det som var en människas tillvaro. Det som en gång var en familjs hem. Så jag bar och flamsade och skrattade och tänkte.

Men samtidigt så försökte jag känna efter ur det skulle kännas om jag vore min vän. Det gick inte så bra. Det var för abstrakt, för långt borta, för nära. Som att försöka beskriva känslan sorg som blandas med lättnad över att komma till skott med något som är fel.

Själv så var jag liksom utanför det hela. Lite vid sidan om. Aldrig riktigt där, på riktigt. Som när man sitter i tvsoffan och tittar på ett allvarligt program. Det fanns ingen pausfunktion eller reklam.

Men vi skrattade mycket. Bar en hel del. Drack kaffe och jag tog folköl som medicin för min oroliga själ, för att inte drabbas av insikten om vad vi egentligen höll på med. Insikten och allvaret i det som skedde, just där. Just då.

Samtidigt medan allt det där kändes och tänktes så var det som att det fanns en parallellhandling. Ett sidospår, där jag fick både soffa och två fåtöljer till mitt vardagsrum, plus en massa andra saker. En helt ny resväska, ett paraply, en liten stentavla, ett serveringsfat, glödlampor och ett tuggben till Kita, hunden.

Så till slut visste jag inte varken in eller ut. Var det något bra som hände eller var det i botten dåligt? Skulle jag vara tacksam? Så klart jag skulle. Men samtidigt så blandades den oerhörda tacksamheten över soffa och fåtöljer och saker och att bli bjuden på mat med en känsla av dåligt samvete över att vara glad över att ta del av följderna av en tragedi. Att vara glad över att få saker som skulle stått kvar i det där hemmet om inte döden hade gripit in och dragit ifrån en människa från jorden.

Men nu sitter jag i min nya soffa, i köket ligger katten i min nya kökssoffa, den som jag ska måla om för att göra den ytterligare lite min. På en av de nya fåtöljerna har jag lagt en av mina filtar, som för att sudda ut den förra ägaren lite till. Kita, hunden, ligger bredvid sitt tuggben och i hallen hänger mitt nya paraply. Igår lade jag mig i soffan för att titta lite på Family guy, fast jag egentligen var så trött att ögonen gick i kors. Bara för att känna hur det kändes att kunna ligga ner och kolla på just Family guy. Jag ha suttit i två år. Nu kan jag vila ryggen när jag roas av det som jag vill roas av.

Så istället för att få en gnagande känsla av dåligt samvete över att glädjas åt att jag har tagit del av en tragedi och att den del jag tog kändes bra så har jag kommit fram till att det hela är något bra. För jag är ärligt talat så jäkla tacksam över de gåvor jag fått. Att vara ärligt tacksam kan väl aldrig vara fel och det som inte är fel är oftast rätt. Så jag betalar mitt pyttelilla pris för gåvorna genom min glädje. En tragedi som leder till äkta glädje blir lite, lite, väldigt lite, mindre i sin omfattning.

Tror jag.

Hoppas jag.