WoBWorld

Livet, det nya livet, rullar på. Igår var jag och klippte mig. Nu vet jag att denna lilla procedur för de allra flesta är något helt odramatiskt, men för mig var det en stor sak att sätta sig i stolen och överlämna mitt hår i frisörens händer och sax. Min panikångest har skapat många olika fobier genom åren och att gå till frisören har varit en av dem. Så jag har som jag tidigare berättat föredragit att klippa mig själv. Två gånger de senaste 10 åren har jag varit hos en frisör men då har jag varit lite smådragen för att klara av det. Men denna gången så var jag spik nykter och det gick som en dans. Jag blev rent av lite väl avslappnad och trött där jag satt och höll nästan på att somna. Underbart. Så nu har jag en riktig frisyr som lägger sig som den ska utan att jag behöver bråka speciellt med håret. Som sagt underbart.



När jag var hos läkeren i förra veckan så förklarade den lite ootrodoxa läkaren att de flesta som har panikångest med åren blir friska helt enkelt eftersom man slutar bekymra sig så mycket om vad andra människor tycker om en plus att man lärt sig att ångest inte är något farligt. Men vi som under de sjuka åren utvecklat ett drog eller alkoholberoende märker givetvis inte av förbättringen eftersom våra liv är fulla av bakfylleångest och depressioner och känslan av att vara totalt misslyckade och fula, skeva och fel. Så vi förväxlar abstinens med panikångest och generell ångest. Men om man då slutar missbruka så märker man att man mår kanon och att ångesten har försvunnit på vägen. Det är nog där jag är nu. Jag hoppas det i alla fall. I alla fulla fall.

Om det är så, då har jag fått ett helt nytt liv att bruka lite som jag vill utefter mina förutsättningar. En tillvaro som betyder att jag kan uppleva livet fullt ut, precis som det var före den där junidagen 1991 när jag fick min första panikattack. Just nu ser det bra ut. Jag har inte känt mig så här avslappnad, tillfreds och nyfiken på livet sedan jag var ung, så ung. Risken finns väl att jag rusar på lite för fort och att det kommer bakslag, speciellt om två veckor när min vistelelse här är över. Så jag försöker behärska mig och ta det lugnt. Grundtanken med att vara här är, om jag förstått saken rätt, att man ska få möjlighet att koncentrera sig på de olika processer som startar i och med beslutet att försöka få kontroll över sitt missbruk, utan att bli störd av "världen utanför". En helt lysande idé som jag ser det. Det är lite samma sak som att gå in i kloster för en tid, vila upp sig, äta bra, tänka över sitt liv och finna lösningar och sätt att hantera livet på. För mig funkar det perfekt.

Jag sover bra, nästan otroligt bra, utan läkemedel, jag är lugn och själen är tyst förutom ett glatt hummande som gör mig tillfreds. Jag har upptäckt en rad olika saker, som att jag inte alls är en ensamvarg utan är beroende av interaktionen med andra människor, ja jag är rent av väldigt social. En upptäckt som gör att anden jublar. Jag måste inte vara ensam utan jag har möjlighet att vara en av många. En rad av mina olika fobier har bara försvunnit. Som min sociala fobi som gjorde att jag inte kunde äta bland andra människor utan alltid måste dra mig undan för att kunna äta utan att få panik över tanken på att kanske sätta i halsen. Nu äter jag med de andra utan att ens tänka på att jag gör det. Igår var jag med min "terapeut" i stan och fikade på en uteservering och sedan diskuterade vi litteratur och livsåskådning i stadsparken och hela tiden så var jag förundrad över att jag kunde göra allt detta nykter utan att känna det allra minsta obehag.

Jag pratar och pladdrar och stojar som om jag inte pratat med en levande människa på flera år. Eller vänta nu. Det har jag ju mer eller mindre inte gjort. Men fan vad jag trivs med livet just nu. Det är så underbart att få leva utan fruktan. Det enda som bekymrar är diskrepansen mellan mig och min underbara kvinna. Hon är fortfarande i sorg över sin mormor medan jag är i ett lyckorus. Vi pratar för tillfället förbi varandra eftersom vi inte riktigt befinner oss på samma plats i livet. Men jag är säker på att vi kommer att lösa det lilla problemet med. När jag väl kommer hem igen, om två veckor, så är jag förhoppningsvis redo att finna min nya plats i tillvaron. Men just nu så känner jag att det är viktigt, livsviktigt, att jag gör den här resan jag håller på med fullt ut. Men det är en svår balansakt, det måste jag medge. Jag kan ju inte begära att hon ska dela min entusiasm för livet när hon mår dåligt. Och tvärtom. Men som sagt. Inget är längre omöjligt så fan vet hur vi löser det, men bra kommer det likväl bli.

Igår så fick jag besök av Polare R. Det kändes fantastiskt att umgås utan att jag satt och tänkte på hur jag skulle kunna döva min ångest. Som sagt. Livet är förunderligt. Vem fan trodde detta för ett år sedan? För bara ett halvår sedan? Inte jag i alla fall. Jag hade gett upp hoppet om att leva ett värdigt liv. Dagar och nätter flöt ihop och blev ett enda stort jagande efter ångestbefrielse. Kosta vad det kosta ville. Men nu vet jag att priset blev för högt och att jag fick betala med blod och tankekraft och empati. Jag kommer säkerligen inte att hålla mig nykter resten av livet. Men jag hyser ett hopp att ångesten inte längre kommer styra mitt liv och då behöver jag inte heller alkohol som dämpare.

Så kanske, möjligen kan jag dricka alkohol då och då, som en krydda i livet. Som jag förstått det så kan det vara möjligt just för att min alkoholism ser ut på det sättet den gör. Att jag använt alkohol för att döva ångest. Inte för att festa omkring eller för att det är så jätteskönt att vara full utan just för att det är så jätteskönt att vara mer eller mindre ångestfri en liten stund. Men vi får se. Om jag märker att jag inte kan kontrollera det hela så får jag ta skeden i vacker hand och leva nykter. Inte mer med det. Livet är för stort och viktigt för att man ska ägna sig åt att vara tankad. Jag har fått tillbaka min kreativitet och min livsglädje och nu när jag fått smak på det hela så är jag då rakt inte sugen på att halka tillbaka till mitt gamla, ensamma, sorgliga, ångestfyllda liv där allt kretsade kring tillgång och brist på alkohol. Dagen som är idag är underbar och så vill jag leva.

Ps. Iréne, jag älskar dig!