WoBWorld

Fasen vad allt blivit krångligt. Det är en enda röra uppe i skallen med allt som man ska försöka få ihop igen efter alla dessa år som jag slösat på att gömma mig för mig själv. Ny sysselsättning, nytt livsåskådning, nya människor, nya insikter, nya känslor, nya nytt allt. Mitt i allt det där ska jag försöka få ihop det att vara far, son, partner och även lära mig om mig själv. Fan, jag får inte ihop det som det är just nu i denna sekund.

Men. Efter mycket tankevåda så har jag i samråd med min kontaktman och min socialsekreterare kommit fram till att jag ska stanna på Motivationsenheten i två veckor till. Bäst så känner jag eftersom jag hela tiden känner det som om jag rasar omkring på nattgammal is. Min relation med min kvinna krisar och fan och hans moster rider mig om nätterna och skriker åt mig att jag måste passa på att leva mitt i allt detta röriga.

Fast egentligen är det väl inte så svårt som jag känner att det är. Ett steg i taget, upprätta någon form av egen mental planritning och sedan hålla sig till den. Tanken är att jag ska "fasas" ut härifrån. Prova på att sova hemma några gånger i veckan och kanske känna nått som jag inte känt förut. Min kvinna tycker jag ska hämta min katt och mina saker hos henne så det får jag väl göra. Pust vad allt är svårt fast det är så lätt så lätt.

Dagen som idag började med ett bloss, som vanligt. Sedan blev det lite enklare sysselsättning med att leka med en bensintrimmer hos en kund. Man blir liksom som 14 igen när man får köra en kraftig maskin som säger brrr brrr när man drar i snöret. Gräs mejades ner och jord skvätte omkring medan jag gick och funderade över livet. Vips var mina 4 timmar gjorda och jag återvände till mitt tillfälliga hem igen.

Jag har ju sedan jag kom för 5 veckor sedan delat "lägenhet" med en annan kille. Vi var de enda två som hade enkelrum fast vi delade på toalett och ett litet kök. Idag flyttade han ut, plockade ihop sina saker och sade adjö för tillfället. På tre sekunder så funderade jag lite på om jag var riktigt klok som stannar kvar frivilligt, ja som till och med ber om att stanna kvar. Men jag kom fort fram till att det snarare var riktigt vettigt att stanna. Rummet bredvid mitt är redan ockuperat av en man som fram tills idag bott i ett av dubbelrummen ensam.

Så. Dagarna rullar på, jag ska ta mig till apoteket för att hämta lite medikamenter och sedan ska jag försöka få skjuts ut till Svaneholm för att hämta mina saker och min katt. Jag förstår att min dam vill ha lite lugn och ro och även hon få tänka över vår framtid. Det känns så jäkla ruttet att det blev såhär, men min fromma förhoppning är att jag ska, på något sätt, sy ihop de olika delarna i mitt liv allt som tiden går.

Så. Upp med hakan och se framåt. Nu är det inte läge att grotta ner sig i elände utan att se det positiva som trots allt finns. Omorientering heter det väl det jag ägnar mig åt nu och det går inte på en kvart har jag märkt.