Man borde bitit i en pistolkula mer.
Jag har som den uppmärksamma läsaren redan förståt precis läst färdigt en biografi om Keith Richards, en idol helt klart. Den fyllde mig med tankar om vem man är. Eller vem jag vill vara. Precis sån vill jag vara.
Nä, inte en nyckfull missbrukare som springer omkring och pekar på folk med vapen. Nä, inte det. Den där delen klarar han nog bäst själv tror jag. En av få som gör det liksom. Karln är ett medicinskt och psykologiskt fenomen.
Men just den där grejen med att vara sig själv i alla lägen. I alla. Att kämpa för det man tror på, även om det kanske inte är något viktigt och stort. Men köra sin grej och vara konsekvent. Han tror på musik, lever musik. Är musik. Dessutom musik som han vill göra, inte som han tror andra vill höra.
Själv får jag ingen riktigt balans på det där. Antingen går jag i andras ledband eller så ber jag dem dra åt helvete. Hur ska jag veta vem jag är när jag inte ens vet vad jag vill?
Dessutom, ska jag luta mig mot hur andra är hela tiden och inte hur jag är? Förvirrande. Men till saken hör att på nätet finns en liten kul inspelning när karln skulle spela med sin stora idol. Chuck Berry. Som är totalt oberäknelig. Ändrar tonart lite som han vill, rytm som han vill men sen skäller på de andra att de där de som spelar fel. En av de där få gångerna Keefan behärskade, fast han egentligne är en betydligt bättre gitarrist är Chucken.
Två enorma egon. Så Keith har en pistolkula i munnen som han tuggar på för att inte fara i taket och slå sin mästare på käften.
Det är så, precis så, jag har känt i så många år.
Det är det som gör att jag känner att jag kanske kan stå ut ibland i att göra som andra vill jag ska göra. Men att göra det hela tiden? Nä tack. Jag själv gick sönder. Keith hade nog slutligen slagit Chuck på käften om han hade fortsatt samarbeta. Men han är klok nog, trots att skallen är full med kemikalier att veta att man inte gör det där med än då och då. Och ska man göra det så kan man bita i en kula. Det gjorde inte jag.
Nä, inte en nyckfull missbrukare som springer omkring och pekar på folk med vapen. Nä, inte det. Den där delen klarar han nog bäst själv tror jag. En av få som gör det liksom. Karln är ett medicinskt och psykologiskt fenomen.
Men just den där grejen med att vara sig själv i alla lägen. I alla. Att kämpa för det man tror på, även om det kanske inte är något viktigt och stort. Men köra sin grej och vara konsekvent. Han tror på musik, lever musik. Är musik. Dessutom musik som han vill göra, inte som han tror andra vill höra.
Själv får jag ingen riktigt balans på det där. Antingen går jag i andras ledband eller så ber jag dem dra åt helvete. Hur ska jag veta vem jag är när jag inte ens vet vad jag vill?
Dessutom, ska jag luta mig mot hur andra är hela tiden och inte hur jag är? Förvirrande. Men till saken hör att på nätet finns en liten kul inspelning när karln skulle spela med sin stora idol. Chuck Berry. Som är totalt oberäknelig. Ändrar tonart lite som han vill, rytm som han vill men sen skäller på de andra att de där de som spelar fel. En av de där få gångerna Keefan behärskade, fast han egentligne är en betydligt bättre gitarrist är Chucken.
Två enorma egon. Så Keith har en pistolkula i munnen som han tuggar på för att inte fara i taket och slå sin mästare på käften.
Det är så, precis så, jag har känt i så många år.
Det är det som gör att jag känner att jag kanske kan stå ut ibland i att göra som andra vill jag ska göra. Men att göra det hela tiden? Nä tack. Jag själv gick sönder. Keith hade nog slutligen slagit Chuck på käften om han hade fortsatt samarbeta. Men han är klok nog, trots att skallen är full med kemikalier att veta att man inte gör det där med än då och då. Och ska man göra det så kan man bita i en kula. Det gjorde inte jag.
Kommentarer
Trackback