Facebook och sånt
Väl så. Så jag är modern och allt det där. Vilket självklart betyder att jag ha ett konto på fejan. facebook. Så klart. Det måste man ha. Men jag har bara ett litet problem med det där. Alltså. jag fattar fan i mig inte vad det hela ska vara bra för? Man kan skicka knappar. Eller blommor. Eller nått annat som just för dagarna är populärt att skicka.
Så. Man samlar på sig en satans massa folk på sin lista. Folk man känner. Folk man gillar. Folk man knappt känner och nästan inte gillar. Folk man aboslut inte känner och inte heller gillar. Folk man inte har aning om vilka de är men de känner visst en själv eftersom man träffades i kioskkön 1978 i väntan på var sin kokt med bröd. Man känner dem inte men man vet att man inte gillar dem.
Sen får man en sån där knapp. Så man skickar tillbaka en. För att vara snäll och för att man inte vågar annat. Vipps har man 5 nya knappar. Visan börjar om. Iväg med knappar, denna gången 5 stycken. Kadamm, 10 knappar tillbaka. Sådär håller man på. Fram och tillbaka. Helt totalt meningslöst.
Sen måste man gå med i grupper med. Skit samma vad gruppen handlar om. Bara du går med i en. Vad man gör i och med den där gruppen? Inget. Absolut inget alls. Man går med, det lägger sig som ett litet konstateraden att man är med i gruppen på ens sida och sedan glömmer man bort det hela. Men man är med i en grupp. Man syns.
Självfallet måste man skriva lite titt som tätt vad man gör för tillfället. Bakar man? Tja, då lägger man ned den mjöliga kaveln, tvättar händerna och går ut i vardagsrummet, loggar in och skriver "jag bakar". Sen fortsätter man baka. Inte för att man tror att en enda jävel bryr sig det minsta, mest eftersom man inte själv bryr sig om någon annan bakar. Men för att man inte vågar annat. Man måste ju synas för tusan.
Ok. Man samlar folk. Man sänder knappar, blommor, drinkar, bakverk, kramar och man skriver vad man gör. Ok.
Varför? Jag vet inte. Alls. Men jag gör det. För jag är ju modern.
Har ni märkt att ingen, säger ingen, är arbetslös på fejan? Alltså, helt otroligt. Arbetslöshet, sjukskrivning och liknande ickeverskamheter finns helt enket inte på Facebook. Alla jobbar. Inte med vad som helt heller. De arbetar alla, precis alla med något viktigt.
Så, du frågar Rupert, som du är säker på att du skymtade på bussen häromdagen där han satt och hade pissat ner sig och tappat sin Kronvodka i golvet och nu satt och svor åt äldre damer, du frågar honom hur han har det. PÅ Facebook alltså. "jajamen, fina fisken bara vettu", säger Rupert. När du tittar på hans presentation så finner du att han är "Generell manager of goods and stuff for European Market".
Tänk, en hel kommunity, totalt utan arbetslöshet. Själv så fuskar jag lite. På raden arbete så har jag skrivit "Sjuksköterska". För det är jag ju. Nästan i alla fall. Eller var eller nått. Nä, tipsa Alliansen om alla dessa människor som har ett arbete på en och samma gång och ställ sedan frågan i en Facebookgrupp hur fan de alla gör för att fått arbete i dessa tider.
Jag är som sagt en modern man. Så jag fuskar lite bland kontaktsidorna på nätet. Lite småpyssel sådär, småkul kulna vinterkvällar. På en av mina presentationer så skrev jag att jag är "sjukskriven". För, det är jag ju liksom. Tänk. Då var det en dag som, på riktigt nu alltså, frågade mig, på allvar, varför jag berättat det på min presentation. Liksom, va? Tillråga på allt så sade hon sig själv vara detsamma men hon hade inte skrivit det på sin presentation. Nähå? ok? Varför inte? Nja, mitt svar blev bara att "för det är jag ju". Har inte hört av henne sedan dess. Hon ville väl inte umgås med folk som mig kan jag tro.
Ett kul ställe är "tagged", en liten sida som ger ordet köttmarknad en ny innebörd. Jag blev inlurad av en vän och lade väl upp ett litet konto där. Det tog inte mer än en kvart så hade halva Fillipinerna, en stor del av Thailand och en karl i Zimbabwe friat till mig. Kvinnor i baddräkt, kvinnor i bilkini, kvinnor halvnakna och mer ändå. Alla vill passa upp på mig, skaffa en kärleksfull familj och alla vill flytta in med mig, gärna i morgon.
Ja herre jösses.
Men. Jag är en modern man. Som sagt. Vågar inte.
Men vad är allt det där bra för? Nån som vet?
Hahhahaa... Fantastiskt, det är vad det är. Jag är ju då något yngre än dig så jag vågar vara låtsas vara lite mera hemma i denna ansiktsdjungel. Jag ignorerar alla dessa förfrågningar om deltagande i klubbar eller konstiga tecknade drinkar eller kramar på avstånd från folk jag inte skulle ta i tång med.
Det känns lite livin on the edge att göra så och snart finns där väl en hat klubb mot mig med men då använder jag mig bara av mina super krafter... nej, jag menar logga ut knappen...
Men sen, en kvinna från Filippinerna, det låter ju mysigt och hon får säkerligen plats mellan dig och katten under nästa nyårsfirande!
Inte för att jag vill verka pessimistisk, :-) men det går säkert bra att importera en fru från Asien, men det är nog en helt annat sak att få de rätta känslorna, och få förhållandet att fungera på sikt. Jag brukar tänka att så svårt som det är att få ett förhållande att fungera med en svensk man, hur ska det då inte vara med en som kommer från en annan kultur? Kanske har de asiatiska kvinnorna också en överdriven tro på välfärden i Sverige också och en massa förväntningar på välståndet i sitt nya liv här. :-)
Nä herre gud. Inte fan kan man "importera" människor. Alltså, jag vet ju att det händer titt som tätt. Men att orka sänka sig så lågt att man flyttar ihop med en kvinna av ren desperation och själv erbjuder saker och ekonomisk trygghet. Nä tack.
Sen finns det ju säkerligen folk som träffar varandra över landsgränserna och faktiskt blir kära. Det är ju det som är själva grejen med internet. Landsgränser finns inte längre, avstånden krymper. Så lika väl som att man kan träffa någon från Örkelljunga på E-kontakt så kan man säkert träffa någon från tjottahejti över nätet.
Men just den sidan är lite extrem måste jag säga. Jag blir mest förfärad över att de där unga töserna ens vågar kontakta en som mig. De vet ju inte alls vem jag är. Jag kan ju utge mig för vad som helst. Att jag är sjuk, pank och alkis kan jag ju hålla inne med liksom.
Men det är väl så. Vi i höga Nord förstår nog inte riktigt vilka möjligheter vi har i livet, som vi får, av samhället nästan gratis.
Själv hade jag slagit till på mannen från Zimbabwe.....ja, om jag hade varit DU alltså :P
Nix fillepix, jag skäms INTE för att säga det: Här har ni en högst Omodern kvinna som skaffade sig internet i augusti 2005 (dvs nästan 2006) och som INTE är med i facebook......and I'm PROUD :D