Nått är så jäkla fel
Männskan är ta mig fan tokig. Vi står högst upp i näringskedjan, men vi har fullt upp med att döda varandra, förtrycka varandra, hata, hata och återigen hata varandra.
Vad fan är det för fel på mäniskorasen?
Fortsätter att kolla din blogg, Får några tankar...ta inte illa upp... När man inte mår så bra själv kanske man ska göra uppehåll med att lyssna på nyheter och läsa tidningar om allt elände, utan istället se till att man blir frisk och bra igen. Vilket kräver ett stort engagemang på de saker som gör att man blir frisk. Visst är det bra att engagera sig i saker utanför sig själv, men mer positiva saker kanske? Och som frisk är ju du sjuksköterska, du kan ju uträtta rätt mycket då,både här hemma och utomlands. Jag har själv fått tanken om hur man kan arbeta som volontär i andra länder på något sätt. Och är lite sur att jag inte är vårdutbildad.
Nä jag tar inte illa upp. Alls. Jo, det är nog sant att man ska försöka koncentrera sig på sitt eget välmående, för att bli frisk nog att sedan göra vad man kan för att hjälpa andra. Men, för tusan, jag har gått i samma hjulspår, i samma tankar, om mig, mig oc återigen mig, i 4 år.
Det känns lite som att det är dags att lyfta blicken lite. Prova att ta in världen lite. En smula kan jag tro. Lite lagom liksom.
Jo, på tal om det där med att lämna ut sig väl mycket. Jo. Det har sagts förut. Men jag vet inte. För de flesta som läser bloggen är jag en helt okänd typ som gnäller över att livet är orättvist. De känner inte mig, kommer aldrig att träffa mig. De andra, de som känner mig från jobb eller på annat sätt? Tja. Det är väl så att jag har tagit ett val när jag lägger ut så mycket som jag gör.
Men givetvis har även jag stängda dörrar. Saker som händer, tankar jag tänker, känslor jag känner, som jag inte berättar om här. Till det har jag mina dagboksanteckningar, som är bara för mig. Ingen annan. Så, jag balanserar lite på slak lina när det gäller det där :-)
Jo det finns väl inga rätt eller fel, men det bästa för alla människor, inte minst de runt omkring dig är väl att du blir friskare, kan börja arbetsträna och till slut jobba, kan jag tänka. för att komma dit,och det kommer du ju att komma, om du själv vill, finns det ju bra tillvägagångssätt, kognitiv terapi, mindfullness.Och att göra uppbyggande saker. Jag håller själv på med bl a yoga.
Eländet i världen tar aldrig slut, men det kan du ju engagera dig i senare? Annars blir det bara något fruktlöst maktlöst som bara gör dig mer deppig.
Ja bra att du inte tar illa upp om jag verkar näsvis, försöker väl bara hämta ur mina egna erfarenheter. :-) Och inte minst din blogg i början förra året var så hemsk att läsa, med självmordstankar, så jag blir ju lite engagerad.
Om anonymitet, det är väl mest hänsyn till barn och så, jag tänker på, Och att folk vet saker om en som inte är till ens fördel precis när man ska komma i arbete igen senare. Folk har så mycket fördomar och varför ska du lida för dem. Om man inte mår bra så har man kanske inte begrepp om vad man ska gå ut med. Det som en gång hamnar på nätet finns ju där för alltid. Har jag för mig :-)
Men å andra sidan är inte jag den som skulle skriva mina memoarer heller, jag är lite för privat av mig. :-)
Yeps. Så sant. Jag vet inte alls vad som är rätt eller fel för mig. Jag famlar runt och letar efter en väg som funkar. Jag har en tendens att bli deprimerad. Att få ångest. Min svarta hund, som Churchill kallade depressionen. Det kommer väl att följa mig resten av livet kan jag tro. Anfall då och då. Men jag böjar, sakta men säkert, hitta nycklar till att hålla mig upprätt i stormen.
Jo det där med fram för allt barnen är en viktig sak. Det är därför jag flyr in i WoBWorld och inte längre bloggar under eget namn. Många vet vem jag är ändå. Men jag vet inte. Det känns bättre att berätta precis som det är. För jag tänker resa mig upp igen, borsta av mig dammet och få kontroll över livet igen. Då tror jag, i min enfald, att andra kan få kraft av att veta att man kan falla, så lätt så lätt, kravla omkring på botten men ändå komma tillbaka. Det gäller bara att inte ge upp.
Nja, jag märker att det hela låter en smula pretentiöst. Men jag tänker verkligen så. Att jag genom att visa upp min egen svarta själ kan ge näring åt andra som är på väg att falla. fan vet om det funkar.
Äh föresten jag har nog fel, inte förrän man får bort tabut över att prata om psykisk ohälsa, så blir det lättare för människor att hantera det. Nu när man aldrig pratar om det, så tror ju unga att de är först i världshistorien som drabbas av en kris,när varje människa har åtminstone någon i sitt liv, och en hög procent drabbas av depression i alla fall någon gång i sitt liv,
Jo ett bra mantra är " Det går över".
Men det gäller ju att du kommer tillbaka då om du ska vara ett bra exempel.:-)
Tror man faktiskt kan bli av med ångest, om man lär sig vad det är och hur det fungerar. Är inte ångest bortträngda känslor, att man inte lyssnar på sig själv, lever ett liv man egentligen inte vill leva. Man behöver ju inte vara en som får depressioner i resten av sitt liv heller. Är det inte samhällets bemötande och att man hamnar i en kategori typ sjukpensionär som gör att folk inte kan komma ur sin situation utan blir fast i det i resten av livet. Man måste själv bestämma sig. För att det inte ska bli så.
Ja dom där tankarna tänker jag OFTA ofta, man får som sagt se upp bara så man inte börjar grubbla FÖR mkt på det för då är det lätt att trilla ner i det stora svarta hålet igen :(