Vansinnigt synd om mig är det
Underbart. Som om inte allt annat knasar så har man åkt på feber igen. Tyckte väl att det var förbannat kallt här i lägenheten och att det snurrade lite under kalufsen. Jag har inte någon som helst tid till att ligga och ha feber eller nåt annat för den delen. För tusan. Jag har saker att göra och pyssla med. Nä, det där får allt ge sig snart. Så. Bort. Väck med det.
Men jag får väl göra som man brukar när man blir lite krasslig. Bädda ner mig igen och ligga och tycka sådär fantastiskt underbart synd om mig själv som man faktiskt får göra när man är sjuk. Det är väl den enda fördelen med att åka på en förkylning eller vad det nu är som krånglar. Resten kan jag som sagt klara mig utan.
I morgon ska jag in till stora staden för att träffa mitt boendestöd och sedan utföra lite ärenden åt min ömma moder. Så då finns det inte plats för varken förkylning eller att tycka synd om mig själv. Så jag får passa på att göra det ordentligt i kväll istället. Men å andra sidan så har jag en högst utvecklad förmåga att tycka vansinnigt synd om mig själv så jag klarar nog att koncentrera det hela så att säga. Borde funka bra.
Nä. Inte har jag tid att sitta här och svamla. Jag ska ju ligga under täcket, läsa tidningen och försöka få katten att bära in en kopp varm thé åt mig. Det där sista blir nog lite knepigt. Men man kan ju försöka i alla fall. Fast för tillfället verkar hon inte speciellt intresserad av att göra nått åt gamla husse inte. Hon ligger i sin fåtölj, med ryggen åt världen och slumrar så där helt avslappnat som bara en katt kan göra. Vi får se om man kan väcka henne.
I värsta fall så får jag väl tota ihop mitt thé själv. Det tenderar att bli så allt som oftast har jag märkt.
Så, tadaa god vänner. Nu ska WoB göra det han gör bäst. Ligga på sängen och tycka strålande och lysande synd om sig själv.
Men jag får väl göra som man brukar när man blir lite krasslig. Bädda ner mig igen och ligga och tycka sådär fantastiskt underbart synd om mig själv som man faktiskt får göra när man är sjuk. Det är väl den enda fördelen med att åka på en förkylning eller vad det nu är som krånglar. Resten kan jag som sagt klara mig utan.
I morgon ska jag in till stora staden för att träffa mitt boendestöd och sedan utföra lite ärenden åt min ömma moder. Så då finns det inte plats för varken förkylning eller att tycka synd om mig själv. Så jag får passa på att göra det ordentligt i kväll istället. Men å andra sidan så har jag en högst utvecklad förmåga att tycka vansinnigt synd om mig själv så jag klarar nog att koncentrera det hela så att säga. Borde funka bra.
Nä. Inte har jag tid att sitta här och svamla. Jag ska ju ligga under täcket, läsa tidningen och försöka få katten att bära in en kopp varm thé åt mig. Det där sista blir nog lite knepigt. Men man kan ju försöka i alla fall. Fast för tillfället verkar hon inte speciellt intresserad av att göra nått åt gamla husse inte. Hon ligger i sin fåtölj, med ryggen åt världen och slumrar så där helt avslappnat som bara en katt kan göra. Vi får se om man kan väcka henne.
I värsta fall så får jag väl tota ihop mitt thé själv. Det tenderar att bli så allt som oftast har jag märkt.
Så, tadaa god vänner. Nu ska WoB göra det han gör bäst. Ligga på sängen och tycka strålande och lysande synd om sig själv.
Kommentarer
Trackback