Jag är kär igen. Otroligt fabulöst och totalt utan hämningar. En känsla som vadar i bröstet och skvätter lyckodroppar i mitt ansikte. Som att vandra över en sommaräng med den allra vackraste bredvid sig, med en korg med kaffe och smörgåsar och hunden rusandes genom gräset.

Som när man var liten och kunde krypa upp i mammas eller pappas knä och gråta för att man hade skrapat knät när man cyklade årets första vårdag. Som att uppleva hur en dödlig sjukdom har lämnat pannan och skallen och kvarlämnat bara de kvicka tankarna. Som att ständigt leva i första dagen av sommarlovet, uppkrupen i ett träd och röka en stulen cigarett.

Precis som känslan av att hålla sitt barn i famnen och känna att man själv faktiskit inte spelar någon som helst roll i universum annat än som bejakare och beskyddare av den där lilla människan. Eller som att gå i ett svalt sommarregn efter en lång period av torka, en sådan där promenad som bjuder på ångende asfalt och doftande mylla.

Så kär så kär så kär.

I Percy Sledge.