WoBWorld

Jag hade en morbror. En sådan där fantastiskt människa. En sådan som lämnade mig trasig. Hans mor grät för mig över att han inte kunde sörja sin far. Det var då jag förstod. Att han lurat mig. Sina barn, sin fru, sina syskon. Sig själv. Han är död. Jag gråter över det. När mina släktingar möts pratar vi alla om honom. Som var så glad, som var så rätt, Som var allt vi vill vara. Men vi lever, hans fru lever, hans barn lever, hans syskon lever. Jag lever. Fast jag stod en hel natt och skrek på hans grav.

Men ändå. Visst vill vi vara onkel Frans?