Längtan efter eld och is
Man funderar. Lite hit och lite dit. Kommer på att man är dyster istället för yster och slänger alla tankar på att bli en bättre människa åt sidan. Dricker lite kaffe. Röker en cigarett eller tolv. Stirrar en kvart på den skiffegrå himlen. Lurar lite på att ta en kopp kaffe till men kommer på att hjärtat redan slår tusen slag och att det kanske räcker så.
Funderar lite på kärlek. Ytterligare en stund på livet. Slutar tänka på sitt behov av kroppskontakt och ersätter det men den där koppen kaffe som man lovade sig att inte ta. Drömmer stilla, bakom blinda ögon på hur i hela fridens namn man ska orka somna ensam ännu en natt. Hur det ska gå till att vakna allena en morgon till.
Man gör allt det där för att fylla tiden med något som liknar en tillvaro tillräckligt mycket för att man inte ska hänge sig åt lusten att falla dit för en frestelese. Vilken som helst. En själslig onani i brist på annat, något, vad som helst. Så följer tystnad. Såväl i bröstet som i rum och tid.
Bläddrar förstrött i dagens tidning och läser om ond bråd död och konungsliga bröllop. Om människor som är lyckliga och som luktar gott. Skrattar år Dagobert och letar desperat efter något att titta på bland tvprogrammen. Oändliga kanaler och inget som visas.
Om kärlek, tänker man. Om liv, viskar man. Smaken av nikotin och koffein och bitter förlust. En sten är grå, gräs grönt, himlen blå och månen gul. Mitt hjärta är blodrött och fyllt av liv. Men bröstet det sitter i är tungt av alla förlorade kamper. Luften en smula dov och tung. Som om den inte heller orkar resa sig.
Timmar bland minnen. Starka, svaga och vaga. Stickade och sådana som lockar fram en klump i halsen och någon enstaka ivrig tår som bränner bland ögonvita och pupill. En skrattatack i anden. Gråta eller skratta. Valet är fritt och livet är mitt att gripa eller ta.
Man tänker på blodfyllda läppar, en mjuk hårlinga som faller i ett vackert ansikte. På hur man skulle vilja ha något att dela just den där sekunden med. Någon som vet vad och vem man är och som inte vill ändra på det. Någon i skjorta och trosor och rak näsa.
Kanske skulle man då avstå från någon av alla de där kopparna kaffe. Locka, lura med sig henne in till sängen. Glatt förudmjuka sig själv bara för att få smälta samman i några minuter, timmar, ett liv. Men hon finns inte. Inte där man är och inte på riktigt. Kanske lever hon strax bredvid men inte här, inte där hon behövs så desperat.
Stanken av livet gör sig påminnd. Man släcker ögonen, drar åt sig andan, ropar på sin älskade katt, drar sig tillbaka till tryggheten i den arma säng man äger. Den där inten kvinna sover om natten. Men katten springer, rusar in och lägger sig på rygg. Hon vet att husse skulle göra vad som helst för henne.
Så vi ligger där. Jag lite på höger sida, fast benet värker när jag gör det. katten breder ut sig, tar plats, kräver kontakt, kräver att jag gör henne lycklig. Därigenom gör hon mina minuter värda att inte bara leva utan även aldrig glömma bort. Två själar, måhände är hennes enklare fast jag starkt misstänker att det är tvärtom.
Ljudet i bakgrunden skänker tröst. En sorglig sång om en son man älskar sjungen av en otroligt sorgsen man som har allt men ändå är totalt urfattig på kärlek. Man upprepar orden, gång på gång. Framgång föder ensamhet. Men samtidigt finns det ingen som älskar dig när du ligger på botten. "nobody loves you when you are down and out".
Men frågan är när botten infinner sig. Jag vet inte. Jag har ingen aning. Man faller och faller och själva fallet är inte det farliga. Men den enorma skräcken för att landa. För att sedan behöva försöka stiga upp igen. Resa sig. Damma av all sant och kraffs och förlorad kärlek och ta nya tag. Fast man har så ont så ont och inte vet vart man är.
Tricket är att stänga av faran och fokusera på färden. Ett mentalt bungyjump helt utan den allra minsta tråd att lite på ska bromsa fallet. Lite som vi gör inför hela livet. Ingen som ger dig ut i världen på väg till jobbet är rädd för att dö under färden. Ändå gör folk det lite titt som tätt. Men vi överlever genom att glömma det.
Så jag glömmer, gömmer sorgen och längtan bakom antidepressiv kemi i små kapslar och sover på små vita piller. Kaffe, nikotin och ett blod som flödar av kemi som inte borde behöva vara där. I goda dagar kommer bluesen på besök och man välkomnar den, ber den sätta sig i soffan medan man ska koka kaffe i köket.
Väl på plats i köket sätter man på det där kaffet, smyger tyst ut i hallen och flyr hals över huvud ned för trapporna och ut i oktoberregnet. Snabba nervösa steg till busshållplatsen där man ramlar in i en buss som skall ta en så långt bort som helst. Där inga drömmar om kvinnor finns och där man kan vakna ensam utan att gråta.
In i en butik full av löften och märkliga ideal. Människor som köper själens berusning och sömn i lådvis. Själv plockar man på sig några småskott till öl och ett par 7,2%, något som startar glömskan. När man väl kommer hem så är man redan redo att bryskt slänga ut bluesen och längtan och kärleken och livet och allt annat som stör och förstör dagen.
Att sedan bli sittaden med samma hål i bröstet, samma längtan efter att sticka näsan i långt mörkt hår och dra in doften av schampo och balsam och varm fön. Det är det som dödar, mördar, skändar livet. Så jag har valt att inte fly. Att inte springa utan sätta mig bredvid bluesen och fråga vad fan han gör i mitt hem.
Hjärtat slår tusen slag. Blodet är varmt och längtan het. En kvinna, mina barn, samvaro på kvällen och vacker, försiktigt kärlek på kvällen som sakta ökar till ett cressendo där jag och kvinnan blir ett för 4 sekunder. Ordlösa ljud, en gud inför folket och hans gudinna. Ett rum och en säng att tillbedja.
Så jag fortsätter väl sitta och bara sitta och sitta. En vacker dag kommer jag resa mig upp. En dag kommer hon att finnas där. Det är ofrånkomligt. Det är så livet är.
Gott så.
Funderar lite på kärlek. Ytterligare en stund på livet. Slutar tänka på sitt behov av kroppskontakt och ersätter det men den där koppen kaffe som man lovade sig att inte ta. Drömmer stilla, bakom blinda ögon på hur i hela fridens namn man ska orka somna ensam ännu en natt. Hur det ska gå till att vakna allena en morgon till.
Man gör allt det där för att fylla tiden med något som liknar en tillvaro tillräckligt mycket för att man inte ska hänge sig åt lusten att falla dit för en frestelese. Vilken som helst. En själslig onani i brist på annat, något, vad som helst. Så följer tystnad. Såväl i bröstet som i rum och tid.
Bläddrar förstrött i dagens tidning och läser om ond bråd död och konungsliga bröllop. Om människor som är lyckliga och som luktar gott. Skrattar år Dagobert och letar desperat efter något att titta på bland tvprogrammen. Oändliga kanaler och inget som visas.
Om kärlek, tänker man. Om liv, viskar man. Smaken av nikotin och koffein och bitter förlust. En sten är grå, gräs grönt, himlen blå och månen gul. Mitt hjärta är blodrött och fyllt av liv. Men bröstet det sitter i är tungt av alla förlorade kamper. Luften en smula dov och tung. Som om den inte heller orkar resa sig.
Timmar bland minnen. Starka, svaga och vaga. Stickade och sådana som lockar fram en klump i halsen och någon enstaka ivrig tår som bränner bland ögonvita och pupill. En skrattatack i anden. Gråta eller skratta. Valet är fritt och livet är mitt att gripa eller ta.
Man tänker på blodfyllda läppar, en mjuk hårlinga som faller i ett vackert ansikte. På hur man skulle vilja ha något att dela just den där sekunden med. Någon som vet vad och vem man är och som inte vill ändra på det. Någon i skjorta och trosor och rak näsa.
Kanske skulle man då avstå från någon av alla de där kopparna kaffe. Locka, lura med sig henne in till sängen. Glatt förudmjuka sig själv bara för att få smälta samman i några minuter, timmar, ett liv. Men hon finns inte. Inte där man är och inte på riktigt. Kanske lever hon strax bredvid men inte här, inte där hon behövs så desperat.
Stanken av livet gör sig påminnd. Man släcker ögonen, drar åt sig andan, ropar på sin älskade katt, drar sig tillbaka till tryggheten i den arma säng man äger. Den där inten kvinna sover om natten. Men katten springer, rusar in och lägger sig på rygg. Hon vet att husse skulle göra vad som helst för henne.
Så vi ligger där. Jag lite på höger sida, fast benet värker när jag gör det. katten breder ut sig, tar plats, kräver kontakt, kräver att jag gör henne lycklig. Därigenom gör hon mina minuter värda att inte bara leva utan även aldrig glömma bort. Två själar, måhände är hennes enklare fast jag starkt misstänker att det är tvärtom.
Ljudet i bakgrunden skänker tröst. En sorglig sång om en son man älskar sjungen av en otroligt sorgsen man som har allt men ändå är totalt urfattig på kärlek. Man upprepar orden, gång på gång. Framgång föder ensamhet. Men samtidigt finns det ingen som älskar dig när du ligger på botten. "nobody loves you when you are down and out".
Men frågan är när botten infinner sig. Jag vet inte. Jag har ingen aning. Man faller och faller och själva fallet är inte det farliga. Men den enorma skräcken för att landa. För att sedan behöva försöka stiga upp igen. Resa sig. Damma av all sant och kraffs och förlorad kärlek och ta nya tag. Fast man har så ont så ont och inte vet vart man är.
Tricket är att stänga av faran och fokusera på färden. Ett mentalt bungyjump helt utan den allra minsta tråd att lite på ska bromsa fallet. Lite som vi gör inför hela livet. Ingen som ger dig ut i världen på väg till jobbet är rädd för att dö under färden. Ändå gör folk det lite titt som tätt. Men vi överlever genom att glömma det.
Så jag glömmer, gömmer sorgen och längtan bakom antidepressiv kemi i små kapslar och sover på små vita piller. Kaffe, nikotin och ett blod som flödar av kemi som inte borde behöva vara där. I goda dagar kommer bluesen på besök och man välkomnar den, ber den sätta sig i soffan medan man ska koka kaffe i köket.
Väl på plats i köket sätter man på det där kaffet, smyger tyst ut i hallen och flyr hals över huvud ned för trapporna och ut i oktoberregnet. Snabba nervösa steg till busshållplatsen där man ramlar in i en buss som skall ta en så långt bort som helst. Där inga drömmar om kvinnor finns och där man kan vakna ensam utan att gråta.
In i en butik full av löften och märkliga ideal. Människor som köper själens berusning och sömn i lådvis. Själv plockar man på sig några småskott till öl och ett par 7,2%, något som startar glömskan. När man väl kommer hem så är man redan redo att bryskt slänga ut bluesen och längtan och kärleken och livet och allt annat som stör och förstör dagen.
Att sedan bli sittaden med samma hål i bröstet, samma längtan efter att sticka näsan i långt mörkt hår och dra in doften av schampo och balsam och varm fön. Det är det som dödar, mördar, skändar livet. Så jag har valt att inte fly. Att inte springa utan sätta mig bredvid bluesen och fråga vad fan han gör i mitt hem.
Hjärtat slår tusen slag. Blodet är varmt och längtan het. En kvinna, mina barn, samvaro på kvällen och vacker, försiktigt kärlek på kvällen som sakta ökar till ett cressendo där jag och kvinnan blir ett för 4 sekunder. Ordlösa ljud, en gud inför folket och hans gudinna. Ett rum och en säng att tillbedja.
Så jag fortsätter väl sitta och bara sitta och sitta. En vacker dag kommer jag resa mig upp. En dag kommer hon att finnas där. Det är ofrånkomligt. Det är så livet är.
Gott så.
Kommentarer
Trackback