WoBWorld

Fredag har det blivit. Jag känner mig fortfarande totalt upprorisk. Mot allt. Hela tiden. Absolut allt. Ett klart hälsotecken kan jag tycka. Den där känslan att vara fullständigt missnöjd med tillvaron som vi lever den. Jag säger vi eftersom jag själv räknar mig till den stora skaran som behöver ruskas om då och då. Jag har ju tagit på mig rollen av diktator och enväldshärskare här på bloggen. Det är vansinnigt trevligt att ha en kanal där man kan styra och ställa total som man vill. Utgjuta sig i klagande ordalag över världens förvirring och dessutom gnälla precis hur mycket man vill.

Tyvärr funkar ju inte tillvaron så i riktiga livet. Människan envisas med att se så lite som möjligt och jag själv skrattar väldigt ofta. Inte alls som här där jag kan gråta ståndaktiga tårar över min egna usehelt och livets blockad av lycka. Men skulle jag vara WoB hela tiden skulle jag väl bli totalt galen kan jag tro. Så jag är väl Jonas för det mesta. Trött och glad och trivsamt tjock.

I tidningarna kan man läsa att saker händer hela tiden. Är det inte prat om Israel så är det diskussioner om rökförbud på arbetsplatser. Det är väl lite samma sak kan jag tycka. Vissa saker får man bara inte säga. Som att Israel begår övergrepp i skenet av sin egna sorgliga historia eller att det är gott att röka. Om man ens andas tanken att Israels regering är snäll som ett barn eller att rökare faktiskt jobbar lika hårt som de som inte röker så får man på pälsen. Så jag lär väl få på densamma nu då. Men det är ju det som är meningen med det här lilla stället, min blogg.

Gårdagen var en orgie i mentalt missnöje. Jag vandrade i staden och fann oräkneliga saker att vara missnöjd med. Jag roade mig med att lägga ut Kenttexter på Facebook och fick sedan stå till svars för dem, som om det vore mina egna ord. Ett bedrägeri som gav mig stort nöje. Staden som jag älskar var precis sådär liten som den är när man tittar närmare på den. Precis som alla städer är. Bussarna var fulla av människor och jag satt en lång stund på min egna lilla sten i en dunge på stadsdelen Sjöbo. Där jag hör hemma.

Samma sten annorlunda skog. Det som nyss var knoppande och spirande har blivit dovt brunt, hösten är här, vare sig vi vill det eller inte. Bussarna körs av män som föddes i ett annat land och det är nog så det ska vara. Eftersom jag inte jobbar utan bara är anställd så kan jag röka vart jag vill när jag vill och jag gör det så mycket jag bara kan. Jag kan redan berätta att jag lär tjuvröka så mycket jag bara kan om jag någon gång kommer tillbaka till mitt jobb.

Jag passade på att göra omvärldens förvirring total genom att ringa lite samtal till olika människor. Något som även det roade mig oerhört. Att göra det oväntade gör mig belåten liksom. White and nerdy.

Men idag ska jag anpassa mig till livet igen. Göra det förväntade. Mest för att det är vad man minst tror jag ska göra. Det förväntade blir det oväntade. Kul.

Förresten tycker jag att kaffedrickande ska förbjudas på arbetsplatser. Om det nu är den ekonomiska aspekten som man vill lyfta fram. Tänk vad det kostar. Hua.

Nä. en molande värk i lillhjärnan gör att jag nog ska sova lite till. Bara för att det retar någon som tycker att jag ska göra något som spelar någon roll. Men jag har spelat så många roller genom åren att jag vägrar. Spela roll får någon annan göra.