WoBWorld

Någon har lovat sol men allt jag ser är en grå dimma. Kanske är det signifkant för dagen, jag vet inte så noga. Att man ska vänta på det som är bra. Eller något sådant. Själv är jag en smula ilsk tror jag. Jag vet inte riktigt än, men när jag står och röker i den där dimman, när den råa kylan når min hud och när tanken på att den här dagen banne mig aldrig kommer att ta slut, så slår det mig att färgen för dagen är grå. Jag gillar inte det. Jag är inte nöjd. Nu sägs det ju att man inte ska bli nöjd utan hela tiden sträva efter något nytt och annat. Men jag tycker om att vara nöjd.

Så. Istället för att vara nöjd så är jag lite irriterad på mig själv som inte någonsin någon gång kan slå mig ner och bara andas och lukta gott. Alltid den där känslan av att något fattas eller åtminstone borde ligga i närheten.

Mitt sömnbehov är oändligt. Skulle jag få bestämma skulle jag sova hela tiden. Men det är ju som bekant sällan vi människor får bestämma på egen hand. Naturen har skapat mig till att varva sömn med vakenhet och trots att hela min varelse skriker efter att sova så vaknar jag på morgonen och har inget annat val än att stiga upp och fylla på med de saker och ämnen som skapar någon som helst lust att vara vaken. Nikotin, koffein och konstgjort glatt humör i kapsel.

Jag hade en väldigt massa planer för dagen men jag känner att det troligen blir jobbigt  nog att masa sig ner i källaren för att duscha. Ska man sedan kamma sig så räcker det mer än väl för mig.

Jag har under morgonens timmar funderat på tolerans och den totala bristen på den i världen. Vi är ju helt galna vi människorvarelser. All den kommunikation, alla kloka tankar och goda ord och snälla föresatser slutar alltid med att vi sluter oss i grupper och tittar skyggt och argt på gruppen bredvid. Vad i hela fridens namn beror det på att vi så desperat känner ett behov av att höra hemma bland andra som är precis som vi själva fast en smula, en gnutta annorlunda?

Folk skriker åt varandra på politiska att vi minsan måste komma överrens men att det banne mig inte är någon egen skyldighet att göra så. Det är liksom alltid "den andre" som ska komma överrens och förstå att man själv har rätt. Men när två personer står och skriker åt varandra och ställer kravet på varandra att den andra ska komma till reson så kommer man ingenstans.

En så massa "ismer" det finns. Men av någon anledning så ser vi alltid den egna "ismen" som rätt och alla andra som fel. Märkligt. Så det är jag sur på idag tror jag. På människor som delar upp världen i vänster eller höger, man eller kvinna eller svart eller vit eller den här obotliga lusten att fånga en tro i flykten och därefter påstå att alla andra "troer" är fel. Men alla norrmän bär inte lusekofta, alla araber skriker inte och alla judar är inte blodtörstiga. Alla i Närke bräker inte och nästan ingen på Visingsö dricker T-sprit.

Men. Det spelar just nu ingen roll om jag går här och muttrar med händerna i fickorna och drömmer om att alla krig ska vara över och att vi ska kramas. Just nu har jag andra saker att ta tag i. Som min olust inför att byta kläder. Eller min längtan efter att någon, vem som helst, ska växa en smula och ta tag i mitt liv och göra allt bra så att jag själv slipper göra något.

Nä. Fan. Det här går inte. Dags att röka lite till, dricka en kopp kaffe till och göra något mer till. Till till till.