WoBWorld

Jag har blivit en främling inför mig själv. Jag inte inte jag är inte jag är inte jag är inte mig. Jag är. Jag bara är. Dammtussar som försvinner. Mina händer som jag ser göra saker, tvättar bort vinfläckar, röker en upphittad cigarett. Klappar katten. Solen som skiner. Natten som kommer. Jag har bestämt mig för att ta bussen till staden för att köpa mer att dricka. Inte för mycket, inte mer. Min son kommer i morgon och jag vill att han ska åka härifrån stolt över sin fader. Precis som jag är stolt över min svaga, veka, döda pappa.

Mina rum är vansinnigt ödsliga. Det fattas en hund och en vacker kvinna som gav sig åt mig. Åt allt det där som bubblar, sparkar och kastar i mig. Jo. Jag blöder. Inte mer än vanligt men från andra sår. Men kniven satt som vanligt i min egen hand. En dag kommer jag att dö. Jag vill inte dö. Men lungorna värker av för mycket cigaretter eller efter hungern efter en ny. Jag samlar tobak på golvet. Samma golv som jag går på. Som hon gick på. Som vi var på. Oss golv.

Jag har börjat tänka på samma språk som henne. Samma uttal. NEJ!: Precis så. Som en loop som löper genom ryggmärg, lillhjärna, storhjärna, pannlob och tillbaka till ryggmärg igen. Hon svarar inte i telefonen. Jag skriker i min tomma, ödsliga lur. Lur. Lur. Vilket jävla ord. Lur. Men jag vet att hon älskar mig. För det har hon sagt så det är lugnt. Men. Jag vill höra henne, se henne, kyssa henne. Smeka henne. Vara henne. S.