time will pass away
Gud. Jag vill säg gärna säga hur mitt liv ser ut. Jaha, Bara den meningen blev ju helt fel. Känner jag. En kvinna med långa ben sover för första gången i min säng. Den svarta hunden ligger lite här och var och min livskamrat Chips är snorsur över att det ligger en annan människa i husses säng och att det springer omkring en svart vacker hund i min lägenhet. Så Chips ligger på min byrå i sovrummet och försöker desperat morra. Hon fräser och hon är sur. Som satan. Och jag? Gud, livet är underbart.
Vi har pratat och pratat och sagt ord som inte finns och pratat och orden har ramlat ur oss och varje gång sitter jag och tänker att Allah vad jag helt plötsligt har tur. En kvinna har lagat mat och vi har ätit och vi har rökat och rökat och rökat och hn säger "fan vad du röker". Jo men, säger jag. Men. Jag vet. jag pladdrar. Jag... det är för mer än för mycket. Hon känner igen alla Beatles-låtar och jag vet inte vad jag ska göra när hon sjunger med mig. Hon har lärt mig Pavarotti och att... ja herre je.
Nä. Jag är inte religiös. Jag har inte slutat tro på att man måste, måste, måste, måste vara en Working Class heroe. Snarare tvärtom. Fan ta, satan helvetes jävla skit och alla fula ord mot dem som inte orkar älska. Nä. Jag ger mig inte.
Igår var, nä, i förrgår, eller vilket år är det? Nån dag var jag och min dotter och tittade på Elfsborg och det var för mycket. Men jag fick inte skrika. För min dotter. Och jag har redan lovat att spöa arslet av hennes första pojkvän. Hon tittar på mig och säger "ok". Men de ska hit nästa vecka och besöka mig och jag är så stolt så glad så lycklig över... livet. Mina barn. Min sura katt. Irene.
Borta är all sorg. Allt som gjort så ont så ont och som gjort mig så rädd för mig själv. Borta är känslan av att vilja dö. Fan, jag tänker aldrig dö. Aldirg. Nä. Jag ska sitta här och älska Irene och reta upp er och göra er kanske en smula glada någon gång för att ni, du tänker "jaha, det är så det är".
Jag känner att jag inte kan skriva så bra. Men jag vet att jag om några veckor kommer skriva något som fan kommer få dig att kippa efter andan. Något som gör dig lika lycklig som jag är just nu, när den svarta hunden sover på golvet, mitt katt surar på byrån och kvinnan med de långa benen sover i min säng. Sova? Nä. Tror inte det. Jag funkar inte så. Jag äter när jag måste och sover när det blir akut. Resten av tiden så läser jag, skriver eller lyssnar till musik eller bara finns till. Nu? Vill jag inte sova. Men jag vill vakna i morgon och veta att jag för en gång skull är älskad för den jag är. För mina ord.
Vi har pratat och pratat och sagt ord som inte finns och pratat och orden har ramlat ur oss och varje gång sitter jag och tänker att Allah vad jag helt plötsligt har tur. En kvinna har lagat mat och vi har ätit och vi har rökat och rökat och rökat och hn säger "fan vad du röker". Jo men, säger jag. Men. Jag vet. jag pladdrar. Jag... det är för mer än för mycket. Hon känner igen alla Beatles-låtar och jag vet inte vad jag ska göra när hon sjunger med mig. Hon har lärt mig Pavarotti och att... ja herre je.
Nä. Jag är inte religiös. Jag har inte slutat tro på att man måste, måste, måste, måste vara en Working Class heroe. Snarare tvärtom. Fan ta, satan helvetes jävla skit och alla fula ord mot dem som inte orkar älska. Nä. Jag ger mig inte.
Igår var, nä, i förrgår, eller vilket år är det? Nån dag var jag och min dotter och tittade på Elfsborg och det var för mycket. Men jag fick inte skrika. För min dotter. Och jag har redan lovat att spöa arslet av hennes första pojkvän. Hon tittar på mig och säger "ok". Men de ska hit nästa vecka och besöka mig och jag är så stolt så glad så lycklig över... livet. Mina barn. Min sura katt. Irene.
Borta är all sorg. Allt som gjort så ont så ont och som gjort mig så rädd för mig själv. Borta är känslan av att vilja dö. Fan, jag tänker aldrig dö. Aldirg. Nä. Jag ska sitta här och älska Irene och reta upp er och göra er kanske en smula glada någon gång för att ni, du tänker "jaha, det är så det är".
Jag känner att jag inte kan skriva så bra. Men jag vet att jag om några veckor kommer skriva något som fan kommer få dig att kippa efter andan. Något som gör dig lika lycklig som jag är just nu, när den svarta hunden sover på golvet, mitt katt surar på byrån och kvinnan med de långa benen sover i min säng. Sova? Nä. Tror inte det. Jag funkar inte så. Jag äter när jag måste och sover när det blir akut. Resten av tiden så läser jag, skriver eller lyssnar till musik eller bara finns till. Nu? Vill jag inte sova. Men jag vill vakna i morgon och veta att jag för en gång skull är älskad för den jag är. För mina ord.
Kommentarer
Trackback