WoBWorld

Jag blir galen. Min basbooster skorrar hela tiden och jag blir tokig. Det är så förbannat retande att jag känner för att slänga ut hela helvetet genom fönstret. Minsta basriff får hela lådan att studsa och skorra så att öronen krullar ihop sig på mig.

Det där vet jag redan nu kommer driva mig till vansinne till slut. Och bara vetskapen om det retar mig. Till det kommer sen då det faktiska skårrandet. Eländes elände det hela.

Det är lika bra att acceptera det. Sommaren är över. Totalt. Nu väntar bara mörker och kyla, isigt regn och snödrivor. Visst, jag vet, innan dess ska träden fälla sina löv, luften ska bli hög och klar och skogen flamma i röda, oranga och gröna färger. Men faktum kvarstår. Även med fint väder så blir det bara mörkare och mörkare och jag förfaller i min tro på att det finns ett liv efter augusti. Drömmer mig bort till de där heta dagarna i juli när luften stod still och det var som en chock att kliva ut ur den svala trappuppgången ut i världens hetta.

Jag känner mest för att lägga mig och sova till jul, fira den med min familj, äta sill och skinka och sedan sova till april igen. Jag är inte så förtjust i allt det mörka. Det är just det som buggar mig. Inte det kalla, inte snön eller regnet, men allt mörker som omsveper oss halva året. Inte undra på att man blir deprimerad när det är natt på blanka dan.

Jaja, var sak har sin tid och nu målar jag fan på väggen, jag vet. Det kanske blir annorlunda i år? Kanske dansar jag genom vintern med ett leende på läpparna? Fan vet. Men lite orolig är jag allt.

Det var då själve fan att jag inte ska orka ta mig upp ur det sysslolöshetshålet jag befinner mig i. Det är knappt jag orkar ta mig till köket för att röka ju. Det borde inte vara så svårt att ta sig upp och ut i världen, men fan vet vad som tagit åt mig, jag orkar bara inte.

Ute mulnar det igen och det ser ut som om regnet snart kommer falla. Så klart. Det väntar väl bara på att jag sätter mig på Gula faran så att det sedan kan vräka ner ohämmat. Självfallet är det så. Det är en sån dag idag.

Jag känner mig inte i form.

• jag har ont i magen
• jag är trött
• lite lagom nojig
• deppig
• ännu mera trött
• känner mig ensam och övergiven

Alltså inga lysande utsikter till att denna dagen blir dagen jag längtat efter i alla mina år. Men, man ska aldrig säga aldrig. Kanske möter jag mitt livs kärlek på Apoteket eller i kassakön på Netto. Vem vet? Fast just nu känns det inte troligt. Alls faktiskt.

Nä, jag får börja med att klä på mig lite kläder, så kanske jag får upp ångan, vem vet.

Det var då själva fan. Här har jag gått och väntat på samtal från psyk angående mina sömntabletter, men inte fasen ringer de inte. Det är ju totalt kass. Det är andra gången av tre som de lovat ringa upp så fort som möjligt och sedan har det hela bara runnit ut i sanden.

Jaja, jag får väl ringa i morgon igen kan jag tro. Som tur är så går det ingen nöd på mig inte. Jag har legat och vilat och läst och haft det rätt så bra. Nu frysr jag så jag skakaer efter att ha legat under täcket och myst, så jag tänkte mig ta en värmande dusch och försöka slappna av lite, för jag är fortfarande så jäkla spänd att hela vänstersidan på mig värker, från benet till ansiktet. Det är nått märkligt det där, att jag blir så spänd på just vänster sida. Jag var på massage en gång och hon påstod att jag är lite sned i bäckenet och ryggen, så kanske man borde kolla upp det där.

Nä. Nu ska jag ta en kopp kaffe och en cigg och sedan är det dags skutta in i duschen och det varma vattnet.

Typiskt. Jag ringde till psyk för att förhöra mig om hur det gick med mina recept. Inte alls fick jag reda på. Det fanns inte ens en journalanteckning om att jag hade ringt i förrgår. Så nu fick jag börja om från början igen. Men efter ett tag så ringde de upp från psyk och sköterksan jag pratade med hade ordna ett recept som skulle finnas på apoteket redan nu. Men jag tror jag väntar till i morgon med att åka och hämta det.

Känner mest bara för att stänga in mig i sorvrummet och uggla alldeles ensam, samtidigt som jag känner ett sånt behov av att interagera med någon. Ensamhet kan vara fasansfull. Men den kan även vara skön och stressfri, men då är den för det mesta självvald och man har kontroll på friheten. Men när man blir ensam fastän man så gärna vill möta andra människor så är det berdövligt eländigt förtvivlat tråkigt och förtärande.

Nä, idag går jag ingenstans. Men i morgon får det bli lite fart på mig så att jag kommer till Apoteket och lite annat som jag ska pyssla med under tordagen. Inga vilda planer alls, men jag har som sagt lite att pyssla med.

Jag får ingen ro i kroppen. Det är så mycket jag borde göra men jag kommer liksom inte för mig att göra dem. Jag borde kopiera mitt beslut från FK och skicka in till AFA, jag borde ringa till psyk och fråga dem om det där receptet som blivit fel, för nu har jag bara två piller kvar och jag ska ta 4 om dagen så det blir lite fel och jag får inte hämta ut mer på några dagar enligt det gamla receptet. 30 piller i burken, 4 gånger om dagen. Det blir 40 piller på 10 dagar men som sagt innehåller buken bara 30 och jag får inte hämta ut mer förrän det gått 10 dagar sedan sista uttaget.

Nä, det här känns nog som att det måste jag ta tag i vare sig jag vill eller inte. Sköterksan lovade höra av sig samma dag som jag fattade men det var i förrgår det. Sen har jag inte hört ett svatt.

Så, jag sätter mig vid spisen vid fläkten och ringer det där samtalet medan jag röker en nervavkopplande cigarett.

Så klart, jag släpade ner all tvätt jag har haft liggande och det blev en full tvättkorg plus mitt täcke. men så när jag stoppat in den första maskinen upptäcker jag att det inte finns ström till maskinen. Det verkar som om man inte kan tvätta på en lördagskväll här. Nu lät jag allt vara kvar och hoppas på att det går att tvätta i morgon förmiddag istället, för den var en granne som hade tvätta idag på morgonen så kanske funkar det att tvätta på morgonkvisten på helgen men inte på kvällen?

Jaja, alltid är det nått kan man tycka.

Nu fattas det alltså bara att jag tar mig till affären sen är dagens sysslor färdiga och jag kan ta det lugnt och stilla.

Det har försvunnit en sak till min GPS. Jag tog fram den nu när det kanske snart är dags att ställa på bilen och tittade i påsen som jag fått av före detta frun som lånade den tidigare och då fattas det en sak, fästet med sugproppen är som bortblåst. Före detta frun påstår att hon lagt ner allt i den där påsen men jag kan då inte förstå hur en stor grej bara kan försvinna.

Jaja, jag orkar inte bråka med henne om något alls även om det finns en del att tjafsa kring, främst då saker som jag borde fått med mig, saker som var mina från början, men vad fan. Ju mindre vi har att göra med varandra desto bättre tror jag.

Så jag snokade upp en sida på nätet där de sålde just sådana där fästen. 300 spänn blir det ungeför med frakt och allt och det är ju överkomligt.

Men fan vad det retar mig. Här lånar man ut en dyr sak och sen får man inte tillbaka alla grejorna.

Dåligt.

Nu måste läkaren ha räknat fel. Jag fick en burk med 30 tabletter och kan ta 4 stycken max per dag. Men jag kan bara hämta ut dem vart tionde dag, ergo fattas det 10 piller. Jag får ringa till min kontaktperson om det det där så att jag inte står utan piller i slutet av veckan. För jag misstänker att jag kommer behöva ta 4 piller om dagen om jag fortsätter vara så här stressad inombords.

Alltid ska det vara nått som krånglar :-)

Uscha vad dum jag har varit nu. Jag trodde ju att Chips hade pinkat i min säng igen, precis på ytterkanten av madrassen. Men nu när jag gick in i sovrummet så såg jag vart det våta kom från. Det var mitt takfönster som står lite öppet och det regnar ute så det har läckt in vatten ner på golvet och madrassen.

Inte för att jag tror det gör Chips något för jag har på min höjd blängt på henne (har fått lära mig att det inte är någon idé att skälla i efterhand eftersom djuret ändå inte fattar vad man hojtar om) men jag har ju smutsat ner hennes goda namn på nätet genom att påstå att hon pinkar i min säng.

Så det var bara att stänga takfönstret så var det problemet ur världen och inte behöver jag oroa mig för kattpinklukt heller. PÅ sin höjd blöt madrasslukt men den går ju över fort.

Så var det nybäddat i sängen. Givetvis hade Chips pinkat på madrassen, men det är som vanligt när jag glömt ge henne p-piller, samma visa varje gång. Så jag får helt enkelt sluta glömma det. Jag har visserligen ställt in ett larm på mobilen att påminna mig varje söndag, men så har jag annat för mig när det larmar och då tänker jag att "det tar jag lite senare" sen blir det inte av alls. Men nu har hon fått sitt piller så jag hoppas slippa mer överraskningar, det räcker att hon fått pippi på att pinka på golvet i duschen, där kan man ju lätt spola bort det i alla fall.

Nu ska jag ta en kopp koffeinfritt kaffe och sedan ta en dusch för att efter det troligen krypa ner i min renbäddade säng och lägga mig för att läsa eller sova, lite beroende på hur jag känner mig. Livet kan vara riktigt trevligt ibland vill jag mena.

Äh så gott jag somnade efter att jag ätit. Men nu kommer vi till problemet. Nu är jag pigg som en lärka en vacker junidag och kan för mitt liv inte somna, fast jag pimplat koffeinfritt kaffe hela kvällen. Men nu brygger jag lite thé, tänkt att en kopp thé och en macka kanske skulle sätta fart på sömnhormonerna.

Inte för att det spelar någon större roll egentligen om jag somnar tidigt eller sent eftersom jag inte har någon tid att passa i morgon, men jag mår inget vidare så det vore gott att sova lite till och vakna upp till en ny härlig dag i morgon.

Jag försökte få tag på före detta frun tidigare på mailen eftersom hon glömde att skicka med sugproppsfästet till GPSen som hon lånade av mig innan. Jag upptäckte att den fattades när jag tittade i påsen idag. Men tydligen har hon gett upp sin gamla mailadress för det var någon mycket oförstående person som svarare att den minsan inte lämnat ut någon GPS.

Nå, nu har har jag skickat ett mess på hennes mobil och hennes dotters mobil så det borde väl komma fram tycker jag. Jag har ingen som helst lust att behöva köpa ett nytt fäste för att hon slarvat bort originalet. Men det är en massa saker som jag inte fått med mig. Som en wookpanna (svår att missa liksom), stekpannor, min hårtork, mitt strykjärn, bland en massa andra saker, inte ens en enda av de två tv-appareter vi hade köpt fick jag med mig och inte heller min alldeles egna tv som jag hade med mig i hemmet. Den behöll hon. JAg fattar ju nu, med lite distans till det hela att hon blåst mig totalt men jag orkar bara inte bråka om skitsaker. Men hållaren ska jag bara ha, den får hon allt skaka fram.

Jag måste få iväg mina papper till AFA med, det känns kass att missa 2500 kronor i månaden bara för att jag är för lat för att kopiera mina intyg och skicka in dem. Det där får jag ta tag i på torsdag när jag fått mina nya mediciner, då kanske jag klarar att ta mig till La stada för att kopiera. Eller, när jag tänker på det, borde de inte ha en kopieringsapparat på biblioteket här i Viskafors. Så långt har jag inte tänkt ens. Förresten, har de ens bibliotek. Det får jag kolla upp. Men skulle det vara så att de har det så får jag ta mig dit i morgon och kopiera intygen och skicka in dem. De där extrapengarna behövs sannerligen.

Tja, alltid är det nått att ta tag i och varje gång så lyckas jag dra ut på det så att det antingen är helt försent att göra något åt det eller så är det i sista minuten. Konstigt, för jag vet ju så väl att det är ett problem och fel hos mig som är enkelt att åtgärda, nämnligen att sluta skjuta upp allting. Men likt förbannat gör jag samma misstag gång på gång.

Nä, nu ska jag ut på nätet och kolla om det finns bibliotek i Viskafors.

Usch och fy. Boendestödet var här innan och drog ut mig i världen. Vi åkte till fiket på torget i Viskafors och fikade lite. Men som jag satt där så fick jag världens panikattack och till slut så gav vi upp allihopa och de körde hem mig igen. Fan också. JAg är så förbannat, satans trött på den jävla ångesten som hindrar mig från att göra de allra enklaste saker, som att fika en stund, dricka lite kaffe och snacka lite.

Så fort jag kom hem så lugnade det hela ner sig även om jag fortfarande går på kraftiga övervarv. Det värsta är att jag måste åka till apoteket för att hämta min medicin. Men jag får väl pumpa mig full med lugnande och hoppas att det går bra. Visserligen hade jag redan ätit en rejäl dos lugnande innan fikan, men kanske blir det bättre om jag vilar en stund och sedan passa på att åka när jag lugnat ner mig lite.

Men som sagt. Jag är så trött på detta. Det känns som om jag sitter i ett fängelse här i min lägenhet där jag inte ens kan gå ut med soporna vissa dagar. Det enda jag gör om dagarna är att blogga, kolla runt på nätet, läsa andras bloggar och städar. Jag har fått pippi på att städa, men det känns gott för då glömmer jag för en stund hur jag mår. Men resten av tiden går åt till att må dåligt både fysiskt och psykiskt.

Visst kan jag utmana ångesten genom att göra sådant som att gå ut och röra på mig, men ofta slutar det med att jag springer allt vad jag kan, med dunkande hjärta och brus i öronen, hem till tryggheten i min lägenhet. Men inte ens här är jag säker. Ångesten kryper under skinnet på mig även när jag ligger i min säng. Jag vågar inte äta, inte vara uppe, inte läsa, inte titta på tv, inte göra nått annat än att försöka andas lugnare och sluta krypa omkring i dängen som en orm i solen.

FAN vad jag är trött på detta. Jag hoppas att min nya medicin hjälper mig i kampen mot ångesten. Kanske kan den få ner snurret och bruset inom mig tillräckligt för att jag ska klara av att möta livet och utmana ångesten. Jag hoppas det i alla fall.

Jag blir tokig på mina bokmärkesfeeds i Firefox. De dummar sig hela tiden och blandar ihop sig så att det blir fel feed på fel bokmärke. Vill jag till exempel se om Missen skrivit nått så kommer det bara upp en lång rad med samma inlägg från någon annan feed.  Det går dessutom inte att radera de bokmärkena så att man kunde lägga in dem igen. Oerhört irriterande. Måste väl vara en bugg i Firefoxen kan jag tro. Man kan bara hoppas att det snart kommer en uppdatering för inte vill jag ha det så här och Explorer går jag inte över till, ialla fall inte innan version 8 kommer ut.

Lyxproblem kanske, men jag avksyr när datorn gör som det vill utan att jag får vara med och bestämma.

Vad trött jag blir på mig själv. Jag tog mig till affären för att köpa mjölk och cigg. Men när jag ändå var där så passade jag på att köpa lite annat ditten och dutten. Så när jag kom hem så var det en hel del att packa upp. Utom cigg som jag glömt att köpa. Hur i hela fridens namn kan en storrökare som mig glömma att köpa cigg?

Givetvis är affären stängd nu med så jag får åka ner till macken och köpa snordyra cigg.

Alltid är det något som ska krångla verkar det som. Jag som hade tänkt koppla av, göra något gott att äta, titta på tv eller en film eller nått sånt. Nu måste jag ut igen. För en latmask som mig så är det nog så jobbigt. Men, det är bara att trä på sig skorna igen och ge sig av.

Aaahh!!! JAg har fått myrkrypningar i höger ben och det driver mig til vansinne.

Idag gifter sig min kusin med sin kvinna och jag skulle så gärna varit där för att både vara med och fira giftemålet och träffa släkten. Men, det är inte läge att ta sig någonstans överhuvudaget. Jag har ju fullt upp med att ta mig till affären så en bussresa till Trollhättan är helt enkelt uteslutet.

Det är då själva fan att man ska vara som man är. De flesta skulle slänga sig på bussen och åkt med gott mod men för mig är det ett oöverstigligt hinder som bara ställer till det för mig och spärrar fast mig vid hemmet.

Men jag hoppas att de lyckliga tu får många goda år framför sig.

Som vanligt när jag står inför något obehagligt, som att ringa och säga att jag inte kommer på bröllopet, så fick jag en panikattack. Det hela började som det brukar, med en tanke, en aning av otrevligt, en anspänning i käkarna. Handsvett, svett överhuvdtaget, hjärtat som slår (idag är sista gången de kommer hem och tar mitt blodtryck om min puls. Än så länge så har det varit nerslående, hjärtat pickar på som en hackspett i kroppen på mig) käkarna som blir allt med ihopbitna, den förtvivlade känslan av ostadighet, yrsel, trycket med tungan mot tänderna tills hela ansiktet domnar bort, hyperventilering.

Jag gick och lade mig rätt snabbt när jag kände att "nu är det dags igen". Försökte tänka på annat, positiva tankar, rationella tankar, men det är som om det bara inte går att koppla om synapserna i hjärnan. Min hjärna har bestämt sig för att det är en överhängande fara att jag kommer få ett krampanfall, svälja tungan, dö, bli galen.

Jag lyckades ta mig upp och sprang ut i köket för att ta min sista utväg. Farsans gamla sömntabletter. Jag har några kvar som jag nallar av när allt blir alldeles för jobbigt. Kämpade med att svälja, vågar inte svälja, tänk om tungan åker med ner i halsen och kväver mig. Men till slut fick jag ner tabletterna och sprang, rusade till sängen igen där jag slängde mig raklång, borrade ner huvudet i kudden medan jag försökte med alla de där strategierna jag har för att bryta tankarna och känslan. Andas i fyrkant, räkna bakåt från hundra och allt vad det är.

Men efter en halvtimma så kickade pillren in så nu är jag så trött så trött. Men jag har ingen ångest i alla fall.

Så här satt jag och Katrin uppe på psyks väntrum i 5 timmar häromdagen. Katrin ser lagom road ut.