WoBWorld

Oj. Big misstake. Dunderklantigt. Det är ytterligare ett bevis på att jag inte ska handskas med pengar. Jag får ju ett tillägg till min sjukersättning som kallas AFA. Nu fick jag ju en herrans massa pengar retroaktivt som jag genast brände eftersom jag inte ville att fogden skulle dammsuga upp dem som de gör med allt annat. Men vad jag inte hade tänkt på var att i den summan så fanns även denna månads ersättning. Den brukar betalas ut runt den 25e så jag hade inte en tanke på att de hade bakat in den i pengarna som kom i mitten på månaden. Men si det hade de.

Så nu fattas det en del pengar. 2500 för att vara korrekt. Nå, på kontot har jag, efter att sålt fonder och fört över pengar från sparkonton 2600. Hyran är på 3700. Jag ligger minst sagt risigt till. Så istället för att ha de 1400 jag brukar ha över när när alla räkningar är betalda har jag nu ett saftigt minus på 1100.

Tillråga på allt så fyller äldsta sonen 18. Kul, får köpa en tändsticksask. Plus att min dotter och min yngsta son har fyllt år och inte fått nått än. Och så är det julklappar. Håhåjaja. Detta går aldrig väl. Plus att mitt frikort för medicinen gör ut snart och då måste jag ut med en 800 spänn.

Jag ser ingen annan råd än att vända mig till tant mamma återigen och ställa mig med mössan i hand och skämmas. Det där dataköpet var såhär i efterhand tämligen förhastat. Men köpt är köpt och jag får försöka lösa problemet så gott det går. Nu kommer det inga mer pengar förrän den 19/11 så det är bara att bita ihop, låna så mycket jag får av tant mamma, i alla fall så att det täcker hyran, försöka göra en deal med äldsta sonens mor om min del av hans present och förklara för de yngre barnen att de får vänta på sina presenter till jul när jag får köpa nått extra speciellt till dem som kombinerad födelsedagspresent och julklapp. Sen får jag leva snålt. Tanken på att sluta röka dyker upp igen.

Jag borde ju när jag fick de retroaktiva pengarna ha räknat ut för hur många månader jag fick pengarna. Då hade jag ju räknat ut att de gällde även oktobers utbetalning. Men icke då. Så funkar inte lilla WoB. Får jag en massa pengar måste ajag bränna dem så fort jag kan på något kul som lyser upp livet en stund. Det smartaste, såhår i efterhand, hade ju varit att ta ut pengarna från banken och förvara dem i madrassen där inte fogden kom åt dem och sedan ha dem som buffert när det dyker upp svåra månader. Men så långt tänkte ju inte jag, utan jag hade fullt upp med att köpa dator.

Puh, vad trött jag blir på mig själv. Jag är en ekonomisk idiot, totalt i avsaknad av ekonomiskt sinne. Nu får jag ladda upp inför samtalet till tant mamma. Det blir inte roligt. Det känns kymigt att utnyttja sin gamla skröpliga moder på detta sättet, men jag ser mig ingen annan råd. Jag för göra upp en återbetalningsplan på ett halvår eller så. Jag som just betalt tillbaka mina gamla skulder till henne, då när jag fick sjukersättningen retroativt. Nu är det bara att börja om på ny kula.

Ok, ont i magen, ögonen rinner, näsan är snorig och i halsen raspar det lite obehagligt. Håller jag på att bli sjuk tro? Igen? Det vore inte trevligt. Alls. Eller så är det bara det att jag är trött. Jag har ju bara sovit sisådär 3 timmar i natt. Men i vilket fall som helst så känner jag mig rätt så ynklig för tillfället.

Jag dricker kaffe för att mjuka upp halsen så att den håller sig i form och inte går från rasp till ont. Lusten att åka in till stan är lika med noll, men jag behöver verkligen de där Dvd-skivorna som jag ska köpa. Typiskt att man måste ta sig hela vägen in till stan för att köpa det. Såklart regnar det ute med så det är inte bara att sätta sig på mopeden och puttra iväg.

Jaja, än så länge är klockan bara 20 över 7 på morgonen så det är ju ingen ko på isen precis. Jag har gott om tid till att komma i form. Gott så.

Nä nu har jag blivit helt paranoid. Mitt boendestöd ringde och berättade att min socialsekreterare vill träffa mig på torsdag klockan 15.00 och allt jag kan tänka på är "nu blir jag av med lägenheten med". "Någon har klagat på mig, min moped, min musik, mina tvättvanor eller vad som helst". Jag bara pallar inte en sån sak. Nu börjar det bli lite väl mycket känner jag.

Jag tycker jag har skött mig, betalt hyran i väl tid, varit noga med att spela musik mycket tyst under natten, knappt så att jag själv hört den. Men fan vet vad det kan vara denna gången som ska skita sig.

Är det konsigt att man mår kass när man alltid tar ut förlusten i förtid? Det kan väl mycket gärna vara så att hon, socdamen, helt enkelt vill kolla upp läget. Inte vet jag inte.

Nä. Som jag redan sagt. Jag håller det hela ifrån mig än så länge. Det får gömmas undan i mitt allra innersta just nu. Så kanske jag tar fram det i kväll när jag ligger i sängen och ska sova.

Jaja, ska det skita sig så är det väl lika bra att allt skiter sig på en och samma gång.

Hahaha. Det är fan inte sant. Man har absolut ingen chans i livet när man väl tillat dit. Jag kom ju slutligen ur sängen, gaskade upp mig så gott det gick och tänkte att "jag ska inte låta livet slå ner mig, jag ska hålla ryggen rak. Jag ska, jag ska, jag ska". Det gick över förväntan och jag kom så långt till att brygga en kopp thé och satte mig vid spisen med en cigg för att öppna dagens post.

Fått ännu ett brev från Kronofogden som jag öppnade lite förstrött, eftersom det liksom inte kunde bli sämre. Men det kunde det ju *asg*. Ja jag kan inte annat än att skratta åt det hela för då sätter jag nog igång och gråter tror jag. De hade höjt summan som dras från mitt konto varje månad till 3200 spänn. Kul. Men de hade missat en massa avdrag som ska göras, bland annat för sjukdom och sånt så jag får väl ringa dem och reda ut det hela. I vilket fall så kan det vara skönt att veta att man själv gjort allt för att allt ska bli rätt.

Men just nu tänker jag inte det hela sänka mig. Just nu tänker jag inte låta känslan nudda själen. Det får komma fram i form av mardrömmar till natten. Men jag måste erkänna att känslan av att strunta i banklånet växer för varje sekund. Det finns liksom ändå ingen ände på det hela. Bara en sån enkel sak som att hur i hela fridens namn ska jag lyckas hitta en livskmrat den dagen jag känner för det? Vem fan vill ha mig med en sån ekonomi liksom? För att inte tala om alla mina andra problem? Nä, jag är körd, totalt körd.

Så, ingen idé att gå och muttra för sig själv om det hela. Det kommer att ta många år innan jag finner min plats i samhället igen. Men hyran måste jag alltid betala i alla fall. Det är väl banklånet som skulle vara på sin plats att strunta i att betala. Jag vet att det låter förfärlig i de flestas öron att överhuvudtaget sitta och fundera på detta sättet. Men eftersom jag redan innan denna nya höjningen kom brukade ha ungeför 2000 över när alla räkningar var betalada så vet jag inte riktigt. Nått måste ge sig liksom.

Usch. Om någon tycker jag tar lätt på detta så vill jag berätta att så är det inte. Egentlgen så sitter jag men ihopsnörd stupe och ångesten brusande i öronen. Men jag vågar som sagt inte fundera över det för mycket. Det blir för mycket att ta till sig.

Usch. Jag som tänkte ta mig til affären och ut i friska luften åker så klart på en redig nit när det gäller det där. Herr och fru Ångest besöker mig. Igen. På väg mot en panikattack men jag försöker hålla den ifrån den, bland annat genom att skriva detta. Jag bara orkar inte en panikattack igen. Inte idag. Inte nu. Jag som tyckte det gick så bra idag. Visserligen lite trött men det kan man ju vara på en lördag liksom.

Men ack vad jag bedrog mig. Nu sitter jag och försöker andas rätt, slappna av så gott det går och inte tänka dumma tanker. Men de pockar på hela tiden. I munnen känns tungan som ett främmande föremål som ska tuggas upp och ätas. Den är liksom inte en del av mig utan något främmande. Som att ha en stor kotlettbit i munnen. Fan, jag måste tänka annorlunda, tänka rätt. Ta bort den där knepiga känslan. Kanske hjälper det om jag går och lägger mig på sängen? Läser lokalblaskan och somnar gott sen. Fast affären stänger 18.00 och jag måste dit för att köpa cigg. Risken är stor att jag sover längre än till 18.00 och då sitter jag där jag sitter utan cigg och inget öppet.

Jo, jag vet, det är ett gyllene tillfälle att sluta röka. Skulle spara både hälsa och pengar därigenom. Men fan vet om detta är läge för det. Hade jag vetat och orkat ta mig igenom en sådan pärs hade jag nappat på livets erbjudande direkt. Men nu vet jag inte. Om typ två dagar har jag i alla fall inga pengar kvar så då får väl det där lösa sig då ändå. Men jag vill inte sabba lördagen med nikotinabstinens. Det räcker så bra med all annan skit som ramlar ner över mig hela tiden.

Jaja, nu har ångesten lagt sig lite, bara på grund av att jag satte mig att skriva. Känns helt ok igen, eller, det kanske var att ta i. Men det känns bättre i alla fall. Det får man väl nöja sig med. Eller?

Shit, som ungdomarna säger. Jag är redigt trött. Rejält helt och hållet totaltrött. Men jag vill inte sova riktigt än. Tänkte jag skulle  bjuda mig själv på en eftermiddagstupplur nämligen. Så det frå rota sig i systemet så att säga innan jag lägger mig igen.

Så klart ska datorn dumma sig med. Allt går som vore det inkletat med sirap och jag borde väl starta om hela systemet. Men orka liksom.

Nä, jag startar om systemet medan jag njuter en kopp kaffe och cigg i köket. För detta går inte. Hela burken dummar sig hela tiden.

Fan vad surt att man inte hinner kapp. Märker ni att jag snurrat upp mig på detta nu? Jo, det har jag. För det är ju inte det att jag inte vill göra rätt för mig, men jag har liksom ingen chans. Skulle jag sköta banklån, underhåll och CSN skulle jag gå back 1500 varje månad, innan jag ens hade köpt den allra minsta lilla matbit eller kattmat. Det där med att ställa på bilen kan jag ju bara glömma som det ser ut just nu.

Ska jag vara ärlig så funderar jag på att strunta i att betala mina banklån. Vad spelar det för roll liksom känns det som? Det kan ändå inte bli värre än det redan är. Men så klart kan jag inte göra det. Då hamnar jag ännu mer i bakvattnet och kan aldrig ha en chans att kravla mig upp ur eländet. Nä, det får allt rulla på med 3000 i månaden. Synd att man inte hade något vettigt att sälja. Ja det skulle väl vara bilen då. Den kanske jag kunde få en 10000 för med lite tur. Fast det är frågan, med all rost som är på den. Nä, det får jag kanske göra i vilket fall som helst men några stora pengar lär jag inte få för den heller.

I övrigt äger jag som fogden så vist skrev i det första brevet "inga utmätningsbara tillgångar" förutom pensionen då.

Nä, jag får släppa detta. Det är som det är och det spelar ingen roll om jag sitter och mal och tänker på det för hur jag än funderar så sitter jag i samma skit som innan jag började fundera. Tankar löser inte detta. Så det är bara att se glad ut, betala och bjuda sig själv på små överraskningar ibland som en pizza eller någon enstaka utekväll med en öl eller två eller något så lyxigt som en bit lax.

Det blir som det blir ändå.

Tänk vad folk är snälla ändå. Jag fattar inte varför det finns männiksor som överhuvudtaget vill hjälpa mig men idag fick jag en stor överraskning när AK hjälpte mig med att kopiera mina papper som ska in till AFA. Sådär bara tog hon sig tid att göra det efter jobbet. Helt otroligt. Ett stort TACK från mig!!! Att jag sedan fick en bit tårta gjorde ju inte det hela sämre.

Det är sånt som gör att man har hopp om mänskligheten. Vi satt och snattrade en stund och drack en kopp kaffe och jag passade på att öppna de senaste breven från Kronofogden. I det första brevet så stod det att jag inte hade några utmätningbara tillgångar. Väl så, tänkte jag. Men i det andra så fick jag reda på att de ska dra 1300 spänn varje månad från min usla pension. Där fick man på näsan så det räckte. Mitt humör drog raskt ner i skosulorna där jag satt. Jag är rädd för att jag inte var något trevligt sällskap den sista stunden vi satt där.

Jaja, det är väl så att har man en gång väl ramlat ur vagnen så lär man inte kunna kravla upp i den igen på många år. Frågan är om jag någonsin blir skuldfri igen. Allt bara för att jag inte någonsin trodde att jag skulle råka ut för någon så snöpligt som att bli sjukskriven och därmed tappa 25% av min inkomst. Jaja, det löser sig väl. Jag får vänja mig vid den nya situationen helt enkelt. Rätta mun efter matsäck som de säger. Det kunde vara värre kan jag tro.

Det bästa vore ju om man fick skuldsanering men det är ju lång kö till det. Så jag får vackert vänta på min tur. Det värsta är ju att skulden hela tiden växer med eftersom jag inte har råd att betala CNS eller underhållen. Jag har valt att inte betala dessa två eftersom jag vet att mödrarna får ju sina pengar från Försäkringskassan och därmed blir inte de lidande och CSN, tja jag har helt enkelt inte råd. Men banklånet betalar jag 3000 i månaden på. Men jag måster erkänna att lusten att betala banklånet avtar allt med tiden. Som det är nu så har jag 2000 över när alla räkningar är betalda och då har jag som sagt inte betalt CSN eller underhållen.

Den enda lyxen jag unnar mig är Internet, dagstidning och en prenumeration på Café och en på Allt om pc. Ja, det och rökandet då förstås. Alkohol i mån av att jag har råd med det, annars har det fått styka på foten med. Fast det är ju bara bra så det ska jag inte gnöla över.

Asch. Man blir lite nere när det liksom aldrig kommer ikapp utan bara rullar iväg helt utan att man har någon kontroll. En Trissvinst på en halv mille hade suttit bra så att man kunde betala alla räkningar och skulder och dessutom köpa en lägenhet i mina gamla trakter. Men men. Först och främst ska man ju ha råd med den där Trisslotten.

Jaja. Det blir nog väl. Idag har jag i alla fall upplevt omvärldens snällhet genom AK och det är banne mig inte så illa. Det är helt klart värt ett ruttet besked från Fogden.

Så klart det inte gick. Kunde bara ta en liten gurkbit innan ångesten mycket framgångsrikt satte stopp för vidare matintag. Så jag får väl vänta tills i natt när jag sovit en stund och äta då. Eller om jag lyckas pilla i mig tillräckligt med lugnande för att det hela ska lugna ner sig tillräckligt länge för att jag ska kunna äta.

Det är ett litet helvete det där med maten. Jag brukar inte kunna äta nått på hela dagen utan får vänta till kvällen när jag tagit mina sömntabletter och blivit lite avslappnad av dem för att passa på att äta då. Vid det laget brukar jag så klart frossa i mat eftersom jag är helt uthungrad och det hela är inget vidare för min vikt. Alls. Sen blir jag dessutom darrig under dagen på grund av lågt blodsocker så att jag blir ännu mer orolig. Pust och stånk.

Nu när jag inte har några sömntabletter så får jag passa på att äta när jag somnat och sedan vaknat av hunger efter någon timma. Då har jag ungeför en halvtimma på mig att äta innan ångesten har hunnits bygga upp igen.

Så, nu är jag hur hungrig som helst men kan inte äta.

Fan.

Så klart jag skulle få en dunderpanikattack. Självfallet eftersom jag hetsat upp mig helt i onödan på en dum kommentar. Så onödigt. Som sagt, skriver man som jag gör och sticker ut hakan får man ju vara beredd på en snyting då och då. Men som jag även sagt innan, ibland orkar man bara inte ta skiten utan att svara tillbaka även fast svaret vara färgat av ilska och kanske inte tillhör mina största retoriska ögonblick precis.

Men så fick jag betala genom den där panikattacken också. Tog väl en 20 minuter eller nått så jag kom undan rätt så bra denna gången, troligen för att jag redan tagit mina lugnande piller. Så nu är jag så trött efter all spänning. En del klättrar i berg för att uppnå spänning. Jag själv sitter i vardagsrummet, det är nog med spänning för mig :-)

Nä kära och okära läsare. Nu bjuder jag godnatt och så får vi se vad morgondagen bjuder på.

Nu känner jag igen hur ångesten börjar bubbla i mig. Försöker tänka på annat. Petar naglarna, funderar på vad om kan vara på tv i kväll. Det funkar ju sådär kan jag säga. Vore gott med nått att dricka nu, nått som slappnade av musklerna i nacken, käkarna. Men gudskelov så är både affären och macken stängd vid detta laget.

Men jag tog mina lugnande för en liten stund sedan. Så kanske kommer jag landa innan jag stuckit iväg allt för långt. Men jag tror jag ska lägga mig på sängen och invänta lugnet i kroppen.

Nähä, inte funkade det med att lägga sig heller. Jag är lika nere för det. Jag är helt klart på dekis. Men det betyder ju bara att då kan allt bara bli bättre så det finns väl en ljusning i det hela. Kan jag tro.

Men jag gör likt väl ett nytt försök att lägga mig och sova bort livet så gott det går. Trött är jag så det räcker, det gäller bara att få lite ro i kroppen så att jag somnar. Får bli en näve lugnande så kanske jag dansar ner på marken igen och slutar studsa omkring som en heliumballong under ett tak.

Fasen. Jag känner mig fångad i en fälla. För att ta mig till stan så behöver jag mina lugnande och just nu tog jag en liten dos eftersom det inte fanns mer kvar. Paniken ligger precis under ytan och bara väntar på att bryta upp och ut.

Attans!

Det är dimmigt och kallt men jag har öppnat balkongdörren och fönstren i sovrummet och köket för att vädra ut lite här. Det är bara en av fördelarna med min lilla lägenhet, den är lätt att vädra. Det räcker att det bara blåser till lite så är all luft utbytt mot ny och fräsch och det känns nästan som om man har städat. Det enda sorgebarnet i min lya är som vanligt kattsanden på badrumsgolvet. Att Chips små tassar kan dra med sig ut en sån massa sand från lådan. Det är näst intill ett under.

Nu känner jag hur ångesten bara stiger och stiger i kroppen och jag blir helstressad när jag tänker på att jag måste in till stan för att hämta medicin. Det känns lite som ett moment 22. För att hämta mina lugnande mediciner skulle jag behöva ha mina lugnande mediciner från början för att våga mig ut med mopeden den långa vägen till La stada.

Nä. Nu stiger det i kroppen så jag tror jag ska lägga mig och försöka slappna av lite.

Helvete säger jag bara. Jag mår riktigt uselt måste jag få säga. Kroppsligen så är det febern och den rinnande näsan som ställer till det och gör att jag är så trött så trött. Mentalt så har hela systemet havererat och panikattackerna avlöser varandra som om de inte hade annat att göra. Nu funkar inget sätt att avleda tankarna och känslorna utan jag fastnar i paniken. Det brukar gå bra att avstyra det värsta genom att jag lägger mig i sängen och tar fram mobilen och spelar ett bilspel jag har där. Det brukar lugna ner nerverna när jag är tvungen att koncentrera mig på att styra den lilla bilen längs med banan.

Men idag funkar inte ens det. Jag ligger och vrider mig som en mask på kroken i sovrummet och lider. Ja, lider säger jag. Jag vet inget annat sätt att beskriva det när hela kroppen blir skogstokig och sprutar ut en massa stresshormoner och ångestdoften står som en sky kring mig.

Hungrig som bara den är jag med men det finns ingen chans i helvete att jag kan äta. Jag har fullt upp med att svälja min egen saliv. Men jag lyckades nästan trycka i mig en liten smörgås för några timmar sedan så helt tom i magen är jag ju inte. Nu har jag tagit maxdos av allt som jag har och som liknar lugnande så kanske kan jag slappna av tllräckligt för att äta om ett tag. Jag måste ha tag på mina sömntabletter. Det brukar ju vara efter att jag tagit dem som jag brukar kunna äta. Det är inte helt ovanligt att jag står och steker hamburgare eller fiskpinnar klockan 01.00 efter att sömntabletten börjat verka.

Men nu får jag klara mig med det jag har. Så vi får se hur jag lyckas lösa det där med maten. För hungrig som en varg är jag. Men som sagt, att äta, svälja ner tuggorna är inte aktuellt som det ser ut nu.Kanske kan jag sova lite till och passa på att äta precis när jag vaknat och innan jag blivit för uppsnurrad? Det var så jag gjorde tidigare idag när jag pressade i mig den där mackan.

Usch vad jag saknar någon att älska nu. Någon som kunde finnas där och vänta på mig i sängen och vars rygg jag kunde stryka medan vi somnade tätt tillsammans. Någon som kunde dela min förkylning och som jag kunde servera thé till medan vi avlöste varandras hostattacker. Men men. Jag får vara glad som har katten, Chips. Det är inte helt fel det heller ska jag säga. Vi dricker ju inte thé ihop, men nog kan jag ligga och stryka hennes rygg medan vi somnar. Ett rätt av hundra är inte så illa.

Typiskt!!! Jag har inga huvudvärkstabletter hemma och det är just i huvudet det dunkar och slår som om det satt en liten tomte där inne och försökte slå sig ut med hammar och slägga. Det där Apoteksbesöket verkar mer och mer nödvändigt. *pust, stånk och stön*.

Känner jag efter riktigt ordentligt med så har jag faktiskt ont både här och där. Och så klart att jag känner efter. Självfallet, för så funkar ju jag. Så värken bara sprider sig i min lilla barnakropp och jag kan bara sitta och känna efter hur det sprider sig i kroppen på mig. Jag lovar, det finns 90-åringar i bättre form än jag är i nu. Ok, kanske inte så många men en och annan kan jag tänka mig.

Chips, katten, har gett upp hoppet om att husse ska orka bevärdiga sig med att klappa henne så hon har lagt sig till ro i sin fåtölj och ligger där och spritter med benen som om hon drömmer om någon rolig sorkjakt eller nått. Gott att någon har ro i alla fall.

Nä, nu ska jag ge mig på projektet att försöka få tag på min kontaktperson på psyk för att boka en ny terapitid och samtidigt tigga sömntabletter. Så har jag något att göra menar jag, för det brukar inte vara helt lätt att få tag på henne. Jag kan inte säga att jag precis känner för att ringa någonstans överhuvudtaget, jag har ju lite telefonskräck med som lök på laxen, men jag känner mig lagom avtrubbad för att ge det ett försök.

Usch och fy för detta. Jag fryser som satan så fort jag drar bort täcket och stapplar ut i köket för att röka. Blotta tanken på att ge mig ut ger mig rysningar, men jag måste ju handla. Det är ju det där med ciggen.

I lägenheten behövs det en rejäl storstädning, inte för att det är varken skitigt eller stökigt, men dammet ligger överallt känns det som. Det är nog jag som är överkänslig när jag är sjuk, men det känns inte bra, jag blir störd av sånt. En rejäl mirakeltrasa, dammsugaren och moppen skulle behövas. Ner med alla gamla tidningar och reklam som ligger på hatthyllan till insamlingen, panta alla ölburkar som ligger i den stora garderoben och tömma diskmaskinen och in med all ny disk som ligger i hon. Jo, det är mycket som skulle behöva göras. Men jag bara orkar inte just nu när förkylningen rasar i mig.

Istället så vill jag lägga mig och sova igen. Men det vore nog dumt för då vore det väl omöjligt att sova inatt kan jag tro. Fasen, betala mina räkningar borde jag göra med men det är stört omöjligt att logga in på banken med det här strypta bredbandet jag har. Det med. Problemen tornar upp sig känns det som. Till det hela kan vi lägga en god portion ångest med så är vi hemma så att säga.

Nä. Jag ska minsan lägga mig i sängen en stund till tror jag. Försöka ladda upp för att ta mig ut i världen för att åka till affären.

Jag lade mig för att vila och somnade på stört. Jag vaknade först när näsan var så täppt att jag inte kunde andas genom den. Jäkla förkylning. Det enda goda med den är att den ger mig alibi för att ligga i sängen och skräpa lite som jag vill. Utanför täckets goa värme så fryser jag som en hund i en igloo och känner väl mest för att krypa ner igen. Men det var ju det där med affären. Hua. Ska jag orka komma iväg hela långa vägen till "centrum" av Viskafors, med rinnande näsa, huvudvärk och feberfrossa? Tja, jag har ju varit med om värre.

En gång för många år sedan, när jag var timanställd i äldreomsorgen och det helt enkelt inte fanns på kartan att tacka ner till en inbokad arbetstid så gick jag till jobbet med 39 grader i feber och en vansinnig hosta. Mina dåvarande arbetskamrater pratar fortfarande om min lilla påse med honung, halstabletter och Alvedon som jag hade med mig. Men till slut blev jag hemskickad eftersom jag mest satt och huttrade på en stol så fort jag bara kunde. Jag ska nog vara glad som inte smittade någon patient, en sån där förkylning kan ställa till både det ena och det andra när man är över 80 år och redan krasslig från början.

Men det där var många år sedan nu. I dagarna behöver jag ju knappast oroa mig för att behöva tänka på att jobba. Inte som det ser ut nu i alla fall. Det räcker så bra med problemen med att ta mig till affären. Men jag får väl ställa mig i duschen först och främst och tvätta bort febersvettningarna så att man inte luktar mysko när man kommer till affären. Men jag tror jag väntar lite med allt det där. Först ska jag koka en kanna thé och dricka lite så att kanske det onda i halsen går över. Sen var det som sagt dusch och lite allmän grooming. Sen får vi se i vilken takt jag orkar ta saker och ting.

Ok. Det gick ju sådär kan man säga. Så klart hade jag jobbat upp mig så mycket att när det väl var dags att betala det jag plockat på mig så skakade hela jag, jag kunde inte svälja och hela kroppen skrek att jag skulle lämna allt och bara springa hela vägen hem. Men jag lyckade satt genomföra köpet utan att tappa alla koncept och åkte hem med full panik i kroppen.

Nu sitter jag och försöker lugna ner mig lite. Att titta på Poirot var överhuvudtaget inte aktuellt, men jag spelar in avsnittet och får kolla antingen senare i kväll eller en annan dag.

Ringa till tant mamma hann jag med när jag kom hem. Jag tänkte att det skulle få mig att tänka på annat, så att säga avleda ångesten, men det funkade inte alls. Jag satt och bara ville att samtalet skulle ta slut så att jag kunde lägga mig i sängen och tycka redigt synd om mig själv.

Men nu har det i alla fall lugnat ner sig såpass mycket att jag tror jag ska göra nått att äta. Nudlar verkar perfekt. Lättuggat och allt.

Så får det bli. Sen om jag kan äta eller inte får bli  ett senare problem.

Nä. Här blev det då rakt inget gjort, ialla fall inget av det jag tänkt mig. Ångesten ligger hela tiden och lurpassar på mig trots att jag tagit mina lugnande. Så jag har varit förpassad till sängen där jag legat och klappat katten och försökt att slappna av så gott det går. Men det vill sig inte.

Det värsta är att jag vet att jag måste ut ur lägenheten och ut i världen för att köpa cigg. Men det är så illa att jag funderar på om jag pallar det. Det ska mycket till för att jag ska välja bort ciggen, men just nu känns det helt hopplöst. Men jag ska ta den där duschen jag pratat om så får jag se hur jag mår efter den. Kanske kan jag sköta införskaffandet av ciggen snabbt och smärtfritt? Det gäller bara att det inte är några köer i affären utan att jag hela tiden kan hålla mig rörlig så att säga, hela tiden vara på väg någon stans och inte bli stående i ett tidsvakuum.

Nä. Detta kräver en varm dusch och lite mer lugnande så kanske jag kommer på rätt köl igen.