WoBWorld

Jag visste väl att det var för bra för att tro på. Så pigg och glad som jag var när jag vaknade så var det bara en tidsfråga innan jag skulle börja må dåligt. Inte helt utan anledning heller. Jag har helt enkelt druckit för mycket kaffe och nu så är jag spänd och ångesfylld.

Poppade i mig mina lugnande och hoppas dom kickar igång snart.

Uscha för ångest

Sådär ja. Då har jag rakat mig och titta vad jag fann under allt skägg. En enda stor dubbelhaka. Hua. Nu får halskägget växa ut fort eller så får jag gå ner 20 kilo. Nått av det får hända i alla fall.

Plus att jag ser livrädd ut på kortet. Hua, jag behöver en plastikkirurg och ett nytt ansikte.

Äh, detta går ju skitdåligt. Jag sitter och velar fram och tillbaka om jag ska åka till affären eller inte. Vilka jävla konstiga problem man skaffar sig. Egentligen är det väl inget att lura på, bara att slänga på sig sandalerna och hoppa upp på gula faran för att åka iväg. Men inte jag inte. Nä, då ska de sittas och fundera sönder problemet, som egentligen absolut inte är något problem. Liksom bara att göra det.

Men jag skakar på mjölkpaketet och räknar cigg för att se om jag kanske kan vänta med att åka till i morgon. Men för helvete, det tar 20 minuter allts som allt kan jag tänka mig att åka iväg och köpa lite mjölk och ett paket cigaretter. Svårare än så är det ju inte.

Jag måste vara född på tvären eller nått eftersom jag aldrig kan bestämma mig för det allra minsta på en gång. När jag ska välja pizza sitter jag med den lilla menyn i timmar innan jag bestämmer mig och sedan lever jag i några timmar i trygg förvissning om att jag valde fel och egentligen skulle valt något annat.

Men nu har jag bestämt mig. För att röka en cigarett och dricka en kopp kaffe alltså. Affären hinner väl stänga innan jag bestämt mig, så då är ju det hela löst.

Fan fan fan vad tokig jag blir på mig själv. Det är en av de sista fina dagarna, ialla fall denna gången. Nu väntar regn och svalare väder, så kanske, kanske är sommaren över. Vad gör jag då? Sover så klart. Jag lägger mig som en stor jävla vit val i sängen och somnar och vips så är det kväll igen och den fina dagen är som bortsprungen.

Att jag aldrig lär mig. Det finns ingen chans i helvete att jag kan lägga mig på sängen för att bara vila på dagen. Jag somnar lika fort som en gråsten sjunker i en damm och sen vaknar jag många timmar senare och fattar ingenting.

Tanken var ju att jag skulle ta Gula faran till Storsjön för att sitta lite lagom romantiskt under ett träd och skriva underbar poesi, istället så ligger jag och drömmer bort dagen. Visst, det är skönt att sova, väldigt skönt till och med när man slipper mardrömmar och det gör jag när jag sover på dagen, det är värre med det på natten.

Men man ska fan inte sova när vädret är så fint och det ska slå om. Sova kan jag göra alla regniga dagar.

Att jag aldrig lär mig.

Givetvis så började dagen bättre än den fortsatte. Mitt i morgonsysslorna så överföll ångesten mig. Det var bara att bege sig till sängen och börja försöka slappna av så gott det gick. Just nu befinner jag mig i ett mellanland mellan att må ok och må kass. Jag kan bara hoppas att det inte blir värre. Speciellt eftersom mobila teamet ska komma och dra ut mig i världen idag, så då finns det inte plats för ångest.

Men jag får väl lägga mig igen, försöka göra de övningar jag lärt min i terapin och sjukgymnastiken och hoppas att allt lugnar ner sig.

Uscha. Mitt som jag satt och lyssnade till matchen på webbradion så började jag må sådär pirrigt som jag gör innan jag får ångest. Lite smått nervös fast jag inte borde vara nervös. Kanske är det matchen som gör mig nervös? Det kan vara så.

I vilket fall som helst så studsade jag genast upp och knatade till köket och min lilla medicinlåda. Jag har inte tid att må dåligt nu, inte när Elfsborg leder och allt. Förhoppningsvis så hann jag i tid så att jag slipper en ångestattack för det vill jag då rakt inte ha. Inte nu och inte någonsin.

De ringde på dörren. Maktens män. Eller i detta fallet en ung tjej. Men jag är inte dummare än att jag inte öppnar i det läget. Tv-licens kontroll. No way man. Denna gången ska de inte få tag i mig. Jag är fattig redan som det är. Inte tänker jag öppna dörren för en såndär människa.

Absolut inte!

Tanken var ju som sagt att jag skulle ut i morgon men nu har den ena damen, K, backat ur eftersom hon har för mycket på jobbet att göra på fredagen för att palla med en utekväll före.

Kanske var det lika bra det eftersom jag ska ta de där proverna på måndag och ingen vet hur det gått när jag väl var ute med motståndskraften mot alkoholen. Men jag hoppas att vi hittar ett annat datum för en helkväll.

Jag är rätt sugen på en rejälv fest nu. Speciellt som jag inte festade på midsommarafton. Men vi får se som sagt, vad jag gör märker jag väl kan jag tro. Vädret ska ju bara hålla i sig i några dagar, sen väntar det lågtryck och regn och kyla igen så det gäller att passa på kan jag tro.

NEJ! Nu börjar den lugnande kicka in och jag blir.... trött(are). Det var ju inte meningen liksom. Jag skulle ju bara komma ner lite på marken så att jag kunde städa. Nu känns det som om det ska till ett mirakel för att jag ska orka städa.

Det är typiskt mig just nu. Det svänger hit och det hela tiden. Ingen ordning på hur jag mår alls. Men jag ska försöka dricka lite kaffe till så kanske jag piggnar till?

Tja. Jag har inge ångest i alla fall :-)

Klart som fan att jag inte kan sova. Jag sov ju bort hela dagen igår ju. Så jag ligger och läser och vrider på mig i sängen för att försöka hitta något korn av trötthet. Men inte det allra minsta grus kan jag hitta i ögonen.

Så urbota dumt.

Nä. Jag tror jag gör en rockad. Jag struntar i att åka in till La Stada idag. Istället så städar jag ordentligt här hemma och tar hand om min "närmiljö", försöker lägga mig i tid och åker in till tant mamma i morgon på förmiddagen istället.

Det verkar som om jag bara klarar av en sak i taget nu. Det blir så ibland har jag märkt. Jag klarar inte av att ha mer än en sak planerad. Det blir kaos i skallen och jag "stänger av" på något sätt. Stad, städ, tvätt = för mycket.

Jag vet att det låter tokigt. Att det låter som en baggis i livet att ha så lite att pyssla med, men för mig kan det bli för mycket helt enkelt. Men det är bara när jag är nere som det blir så. Visserligen känner jag mig inte så nere, men det där vet jag hur det kan vara. Jag känner mig helt ok och så BOM så ligger jag i diket och undrar vad som hände.

Nä. Steg ett i planeringen blir att ringa tant mamma och säga att jag kommer i morgon istället. Som tur är så har jag inte lovat att jag skulle komma idag, utan jag sade att "vi får se". En klen tröst i alla fall. Sen ska jag dra fram skurtrasor, dammvippor och dammsugaren och gå igenom lägenheten ordentligt. Kanske känner jag mig lite piggare när det är rent omkring mig?

Så får det bli minsan.

Usch och fy för regn. Tanken är ju att jag ska åka in till La Stada på Gula faran men som det ser ut just nu så är det inte direkt en lockande tanke. Kallt och vått är det utanför mina fönster och jag kan inte påstå att det gör mig på gott humör precis.

Men, idag måste jag in vare sig jag vill eller inte. Ett sånt elände, tänker jag medan jag bekymrat tittar ut på allt det där våta och kalla.

Det blir till att försöka bita ihop. Kul.

Fasen vad det värker och molar i den där eviga bulan jag har på skallen. Inga värktabletter har jag heller så att jag kunde få lite ro från det där eländet. Typiskt mig att ställa till det på det sättet. Om jag bara låtit den vara från början hade det ju inte blivit så här. Eller ännu bättre. Knatat till vårdcentralen med eländet. Det hade ju varit det smartaste kan man tro.

Men nu bultar och bankar det i skulten på mig så att jag blir tokig. Kanske skulle man ta en nål och sticka hål på eländet. Hm, det låter ju smart. Göra det än värre än det redan är. Nä jag låter den vara och är den kvar i morgon så ringer jag till vårdcentralen så att en läkare får titta på det hela. Kanske behöver jag lite penicillin för att det ska läka ut.

Dumma, dumma mig.

Jag får ingen ordning på dygnets timmar. Jag har helt klart tappat greppet på dag och natt och deras förhållande till varandra. Sover titt som tätt på dagen för att sedan vaka ut nätterna. Det verkar som om jag är som piggast vid 5-tiden på morgonen och det vore väl ok om jag vaknade då. Men inte har jag sovit innan dess inte.

Som idag. Klockan 05.00 stod jag i köket och skruvade upp ett väggskåp, pigg som en liten glad iller. Men när klockan slog 09.00 överföll sömnen mig och så sov jag mellan 10 och 15 ungefär. Så det blir väl samma historia idag med kan jag tro. Inte för att det gör så mycket eftersom jag inte har något inplanerat i morgon. Men man mår så skumt när man vänt på dygnet. Liksom lite flygig eller hur jag ska förklara det.

Nä, det bästa är att somna vid 23-tiden och sova till 6 eller nått på morgonen. Då är det skönt att bara skrota runt på morgonkvisten och läsa tidningen, dricka lite kaffe och bara ta det lugnt. Men det ligger liksom inte för mig.

Jaja. Det brukar ordna sig det där. Tillslut har jag vänt rätt på dygnet av bara farten när allt förskjuts. Tills dess får jag trippa tyst i lägenheten på nätterna så att man inte stör några sovande grannar. Det funkar det med.

Jösses vilka myrkrypningar jag har i benen. Det gör det helt omöjligt att somna. Så jag sitter och tittar på tv och hoppas att det där sprättande i benen slutar snart.

Trött är jag så det förslår men det spelar liksom ingen roll när man inte kan sova.

Hatar myrkrypningar.

Gaaah. Som om det inte räcker med ångest upp över öronen. Nu har jag blivit förkyld med. Igen. För tusende gången de senaste åren. Det kliar och värker i halsen, huvudet känns som om det är en enda stor värk och som kronan på verket så har jag fått ögoninflammation. Det är grusigt och eländigt i ögonen och när jag blundat en stund så klibbar ögonlocken igen så att jag inte kan öppna ögonen utan att pilla bort kletskropan med fingrarna.

Tanken var ju att jag skulle till apoteket för att hämta mina sömntabletter men det går ju inte heller. Jag har ju inga pengar ju. Det betyder att jag måste in till La Stada Borås för att låna pengar av tant mamma innan jag kan gå till apoteket. Fasen, det är inte mycket som funkar just nu.

Men, inget ont som inte har något gott med sig. Ute regnar det ju bara ändå så jag kan lika bra mysa ner mig i sängen med en bok och en kopp varmt thé bredvid mig. Röka går ju inte eftersom jag inte har några cigaretter och det kan vara ett lyckokast. Nu kanske jag lyckas sluta röka och då är det värt en liten förkylning minsann.

Så. För att summera läget så är det långt från hopplöst. Lite motigt, visst. Men helt ok. Det får man banne mig vara nöjd med i dessa dagar.

Fasen vad jag längtar efter att kunna äta. Men förhoppningsvis har ångesten gett sig i morgon så att jag kan äta nått. En pizza eller MAX-mat vore nått. Men jag får nog börja med att tugga i mig lite pasta eller nått i morgon. Eller om jag ska fixa nån god soppa kanske.

Det är nog det värsta med min ångest, att jag inte kan äta normalt för det mesta. Ibland, när jag mår bättre, som förra hösten, frossar jag därför i mat på tider och platser som annars är omöjligt. Att äta mitt på dagen på MAX till exempel. Jag åt där nästan varje dag i några veckor bara för att jag kunde. Som det är nu så vore det omöjligt. Det skulle väcka sån ångest att jag skulle smälla av. Jag har ingen lust att lägga ut 50 spänn på nått som jag sedan inte kan äta. Då slänger jag hellre bort pengar på annat.

Men annars så brukar jag få vänta tills kvällen och jag fått i mig mina sömntabletter och blivit lite avslappnad som jag kan äta, då blir det frosseri klockan halv ett på natten.

Men som sagt. Jag är hungrig så det skriker om det men kan inte äta, inte än.

Vilken underbar tur dagen började med. AK ringde och undrade om jag ville ha skjuts in till staden efter att hon slutat arbeta som målare för dagen. Givetvis ville jag det, ett stort problem löste sig elegant. Väl i La Stada Borås så ramlade jag in till tant mamma, hämta den där utebetalningslappen och hennes och mitt leg och åkte ner till Svensk Kassaservice där jag hämtade ut ett gott tillskott till ekonomin.

Efter det åkte jag upp till Sjöbo igen och tant mamma där jag lämnade hennes leg och vi pratade en stund. Efter det åkte jag till Kvantum i Knalleland och skulle köpa lite smått och gott tänkte jag. Men då var min tur slut. Min plånbok. Vart i hela fridens namn var min plånbok? Jag satte mig på Gula faran och åkte tillbaka samma väg som jag åkt ner till affären. Till slut kom jag fram till tant mamma och ingen plånbok hade jag funnit.

Givetvis hade jag glömt eländet hos tant mamma. Så klart. Nå, nu var det ju raka spåret. Nästan. Jag handlade på Kvantum och styrde kosan mot Viskafors och mitt goa hem.

Bensinstopp. Så klart. Det var bara att vrida på reservtanken och åka tillbaka till en Shellmack och tanka. Nå, nu var det väl ändå raka spåret? Eller?

Hagel. En enorm mängd med stenhårda kalla hagel ramlade ner från skyn. Det var inte helt behagligt kan jag säga. Men det slutade rätt så fort och övergick i ett kallt regn istället. Jag tog en snabb sväng förbi affären i Viskafors för att köpa en dricka sen åkte jag hem, packade upp allt och bytte om från mina dyngsura kläder till morgonrocken.

Pust. Gudslekov hade jag förmedicinerat så jag var rätt så cool hela vägen även om det kröp lite ångest i mig när jag stod i kassorna på affären.

Men nu ska jag värma mig med en kopp kaffe och sedan blir det lite tv tror jag.