WoBWorld

Hulda Hustrun och de små barnen var hos gammelfarmor och bakade pepparkakshus. Det blev alldeles tyst hemma. Inte ett pip. Ja menar, katterna är ju inte så högljudda precis. Och när jag som av en händelse stängde av musiken blev det tyst. Jättetyst. Monumentaltyst.

I vanliga fall är jag alltid minst två. Alltså, det är jag och någon annan i närheten. Ett barn eller tre, en kär fru i ett hörn. Det är mycket sällan jag är ensam. Missförstå mig inte nu, jag klagar inte. Alls. Jag har varit ensam så länge innan att det räcker och blir över. Men i och med att både jag och Hulda Hustrun är hemma så blir det ytterst sällan jag är ensam. Och vi har sex barn. räkna själv, det blir inte mycket tystnad det.

Så. Vad gör jag då åt denna ensamhet? Kopplar av, mediterar, lite yoga kanske? Nope. Jag somnar. Lägger mig i sängen för att läsa lite i tystnaden. Katten hoppar upp och ligger och spinner jämte mig. Och jag somnar. När jag vaknade var allt som vanligt. två små barn, två tonåringar, en huld Hustru och två katter. Allt som vanligt och jag får vänta länge på nästa tillfälle att njuta av ensamheten.

Att jag aldrig kan göra rätt.