WoBWorld

Var ju på innebandyträning idag (Se föregående alster). Denna gången tränade sonen i en hall där de vanligtvis inte spelar så ofta. Min upplevelse av det hela kan bara sammanfattas med... ja det vette tusan.

För direkt när jag och hulda Hustrun satte våra försiktiga fötter i hallen drabbades jag av en minneschock. Det luktade gympasal, ljuden lät som de gjorde i min ynkliga ungdom, känslan att gå på ett gympagolv med bara sockor var bedövande. Det var som att bli, brutalt, kastad till den tid då jag var ung, sinnet var rent och idrott var en punkt två gånger i veckan på mitt schema.

Usch. Jag passade på att titta på lite av de redskap som man använder, typ bockar och liknande. Man kan ju tro att sådant skulle se mindre ut än de gjorde när man själv var liten, precis som allt annat visat sig var pyttelitet när man ser det efter många år. Det gör inte bockar. De är fortfarande enorma, höga monster. Jag kommer ihåg hur min gympalärare förökte övertala mig att springa rakt på den där bocken och kasta mig upp på den. Jag förklarade sakligt att jag minsann inte tänkte hoppa på det där föremålet, för jag hade inte något flygcertifikat. Den gick hon inte på, men hon fick mig å andra sidan inte heller upp på ryggen av den där bocken. Hon fick mig inte heller till att stå på händerna, hjula, göra bakåtkullerbytta eller att springa så fort jag bara kunde i 60 meter. Jag lunkade med min sedvanliga elegans mina 60 meter, varken mer elle rmindre. MEn jag vägrade anstränga mig.

Det finns två saker jag aktar mig för, då som nu:

Och det finns då inte något värre ställe att befinna sig än i en gympasal. Själva tanken med idrott är ju att man skall bli helt slut i kroppen och gärna slå sig ordentligt, helst skall man ju kunna visa upp ett blåmärke eller två.

Nä, en bock är en bock är en bock. Även tjugo år senare.