katten oxå
Vårt hem måste vara lyckligt. Hur jag vet det? Katten är kelig. Alltså, vår ena katt är jättekelig. Vad har det med saken att göra undrar nu den uppmärksamma läsaren? Jo, låt mig förklara.
Den ena katten är från början min. Jag hämtade själv det lilla knytet och rövade brutalt bort henne från hennes ömma moder och en broder. Hon är liten, sköldpaddsfärgad och heter Chips. Nå, allt väl än så länge. Nå, eftersom jag jobbade rätt mycket så började jag efter ett tag fundera på att skaffa en katt till, som sällskap. Som av en händelse så var min moster i Trollhättan i behov av ett hem till en av hennes katter. Så passande, så bra.
Sagt och gjort. Trollhätte-katten skeppades över hit till Borås och jag blev stolt ägare till inte en, utan två, katter. Katten lystrar till det pompösa namnet Sir Lancelot, allmänt kallad "gubben". Han är stor. Jättestor. Som en halv schäfer ungefär. En jätte till katt. När han landade i mitt hem var han dessutom kraftigt överviktig. Men det löste sig elegant när han kom till mig, för jag hade så dålig ekonomi att katterna liksom jag var tvugna att vara försiktiga med maten.
Nä, nu hade allt varit så bra så. Om inte katten vore så skygg. Han låg mestadels intryckt under en säng eller i en garderob. Nu vet jag ju att katter brukar ta lite tid på sig i ett nytt hem så jag stressade inte. Efter två-tre veckor började jag dock undra lite. Min moster upplyste mig per telefon att katten var lite skygg och försiktig av sin natur. Så, han fick acklimatisera sig undan för undan.
Nå, i detta lägen så hade jag och Hulda Hustrun bestämt oss för att slå våra kloka huvuden och vackra kroppar ihop i det äktenskapliga ståndet (fniss, jag skrev stånd. Tihi). Så, flyttlasset gick med dator, man och två katter.
Efter några månader började katten allt mer förändras till det keligare. Helt plötsligt började han gno sig runt benen på oss. Han började, korta stunder, hoppa upp i sängen. Han gick att bära kortare stunder.
Tja, slutligen har vi då kommit till nu. Katten är inte kelig. Han är galet, knasigt, ofantligt, otroligt kelig. Som en stor, svart jättebebis. Man finner honom allt som oftast liggande på rygg på golvet eller i en valfri säng, med magen i vädret och tassarna upp i luften. Om man plockar upp honom ligger han kvar, han gnor skallen gång på gång mot en, som om han inte kan få nog av kel.
Man kan ju tycka att katten borde blivit ännu mer skygg. Med en treåring och en femåring i hushållet. Två barn som så gärna vill leka med katten och jagar den över hela lägenheten, drar stackarn i svansen och försöker lyfta alla kattkilon upp hela vägen till famnen. Men katteländet blir bara mer och mer kelig för varje dag.
Inte vet jag vad det beror på. Men min slutsats är att vårt hem är lyckligt. För det är det ju.
Den ena katten är från början min. Jag hämtade själv det lilla knytet och rövade brutalt bort henne från hennes ömma moder och en broder. Hon är liten, sköldpaddsfärgad och heter Chips. Nå, allt väl än så länge. Nå, eftersom jag jobbade rätt mycket så började jag efter ett tag fundera på att skaffa en katt till, som sällskap. Som av en händelse så var min moster i Trollhättan i behov av ett hem till en av hennes katter. Så passande, så bra.
Sagt och gjort. Trollhätte-katten skeppades över hit till Borås och jag blev stolt ägare till inte en, utan två, katter. Katten lystrar till det pompösa namnet Sir Lancelot, allmänt kallad "gubben". Han är stor. Jättestor. Som en halv schäfer ungefär. En jätte till katt. När han landade i mitt hem var han dessutom kraftigt överviktig. Men det löste sig elegant när han kom till mig, för jag hade så dålig ekonomi att katterna liksom jag var tvugna att vara försiktiga med maten.
Nä, nu hade allt varit så bra så. Om inte katten vore så skygg. Han låg mestadels intryckt under en säng eller i en garderob. Nu vet jag ju att katter brukar ta lite tid på sig i ett nytt hem så jag stressade inte. Efter två-tre veckor började jag dock undra lite. Min moster upplyste mig per telefon att katten var lite skygg och försiktig av sin natur. Så, han fick acklimatisera sig undan för undan.
Nå, i detta lägen så hade jag och Hulda Hustrun bestämt oss för att slå våra kloka huvuden och vackra kroppar ihop i det äktenskapliga ståndet (fniss, jag skrev stånd. Tihi). Så, flyttlasset gick med dator, man och två katter.
Efter några månader började katten allt mer förändras till det keligare. Helt plötsligt började han gno sig runt benen på oss. Han började, korta stunder, hoppa upp i sängen. Han gick att bära kortare stunder.
Tja, slutligen har vi då kommit till nu. Katten är inte kelig. Han är galet, knasigt, ofantligt, otroligt kelig. Som en stor, svart jättebebis. Man finner honom allt som oftast liggande på rygg på golvet eller i en valfri säng, med magen i vädret och tassarna upp i luften. Om man plockar upp honom ligger han kvar, han gnor skallen gång på gång mot en, som om han inte kan få nog av kel.
Man kan ju tycka att katten borde blivit ännu mer skygg. Med en treåring och en femåring i hushållet. Två barn som så gärna vill leka med katten och jagar den över hela lägenheten, drar stackarn i svansen och försöker lyfta alla kattkilon upp hela vägen till famnen. Men katteländet blir bara mer och mer kelig för varje dag.
Inte vet jag vad det beror på. Men min slutsats är att vårt hem är lyckligt. För det är det ju.
Kommentarer
Trackback