Oavslutade tankar
Jag måste vara en av de sämsta avslutaren som någonsin vandrat på denna jord. Jag börja med saker men avslutar dem inte. Kan säkert räkna upp ett antal havererade projekt, saker som endast och bara blivit ofullständiga på grund av mig och min letargi. Jag börjar oftast i ett rasande tempo, plockar isär, fram eller vad som nu behövs för att starta senaste projekte. Låt oss leka med tanken på att jag skall fixa den där bucklan i bilplåten. Jag tar då fram alla de böcker jag behöver för att läsa mig till vad som skall göras, dukar upp ett riktigt smörgåsbord av verktyg, färger, flaskor, penslar och plastic padding i parti och minut.
Jag söker medelst kulhammare minska bucklan så gott som det är möjligt. Jag lägger sedan ett vackert lager plastic padding i den återstående nedbuktningen (undrar om det överhuvudtaget är ett ord, låter konstigt, nedbuktning) för att fylla upp till omgivande plåt. Jag sliper det hela jämt, lägger ett lager grundförg och sedan..... sen blir det liksom inte av att jag finslipar det sista och avslutar det hela med en lack i bilens originalfärg. Utan jag åker omkring med den där grundfärgsvita fläcken på dörren. Som en stor gråvit blaffa som ser sju resor värre ut än originalbucklan.
Hela min lilla arbetsbod (jag har ockuperat en liten ofärdig toalett) är fylld med små burkar som innehåller skruvar, beslag, nitar, handtag, muttrar där varje burk symboliserar ett ofärdigt projekt, eller projekt som gått i stå.
I vår hall vittnar golvet om att jag någon gång fick för mig att det skulle spridas klinkers utöver golvet i hallen. Så slitstarkt, så vackert. Just nu, så ofärdigt. Men den gamla mattan har jag hunnit slita loss. Inte vackert alls faktiskt. Förra julen fick jag en kakelskärare av Hulda Hustrun. vad hon nu menar med det?
Ibland förvånar jag mig själv för hur i hela världen kan en som aldrig avslutar något bli såpass fet som jag med åren blivit. Man undrar ju hur det kommer sig att jag måste avsluta varje bullpåse, kakburk och glassbytta.
Det fixar jag ialla fall.
Jag söker medelst kulhammare minska bucklan så gott som det är möjligt. Jag lägger sedan ett vackert lager plastic padding i den återstående nedbuktningen (undrar om det överhuvudtaget är ett ord, låter konstigt, nedbuktning) för att fylla upp till omgivande plåt. Jag sliper det hela jämt, lägger ett lager grundförg och sedan..... sen blir det liksom inte av att jag finslipar det sista och avslutar det hela med en lack i bilens originalfärg. Utan jag åker omkring med den där grundfärgsvita fläcken på dörren. Som en stor gråvit blaffa som ser sju resor värre ut än originalbucklan.
Hela min lilla arbetsbod (jag har ockuperat en liten ofärdig toalett) är fylld med små burkar som innehåller skruvar, beslag, nitar, handtag, muttrar där varje burk symboliserar ett ofärdigt projekt, eller projekt som gått i stå.
I vår hall vittnar golvet om att jag någon gång fick för mig att det skulle spridas klinkers utöver golvet i hallen. Så slitstarkt, så vackert. Just nu, så ofärdigt. Men den gamla mattan har jag hunnit slita loss. Inte vackert alls faktiskt. Förra julen fick jag en kakelskärare av Hulda Hustrun. vad hon nu menar med det?
Ibland förvånar jag mig själv för hur i hela världen kan en som aldrig avslutar något bli såpass fet som jag med åren blivit. Man undrar ju hur det kommer sig att jag måste avsluta varje bullpåse, kakburk och glassbytta.
Det fixar jag ialla fall.
Kommentarer
Trackback