Sagor från en gift man
Jag är en gammal själ, med gamla tankar. Jag tror på tvåsamhet. Mina drömmar leder på samma stig till samma mål. Tanken på att dela sitt liv med samma människa. I min barndom, då när jag var barn, jag har varit barn, levde man ihop. I min värld. Skilsmässan var ett undantag. Normen berättade för den unge pojke som var jag att man ger inte upp. Även om man är olycklig kämpar man. Som vuxen har jag burit med mig detta. En tanke har ingen koppling till en känsla, om man inte vill. Mina vuxna tankar, som är moderna, berättar för mig att mänskan har allt för kort tid på sig för att slösa livet på fel mänskor, känslan, som är urgammal, talar ett helt annat språk.
Känslan berättar för mig att ett slut är ett misslyckande. Att uppbrottet är en synd, ett brott, mot min framtida ro. Ro grundad på tro. Jag tittar mig omkring och ser lyckliga gamla par, de har bott 40, 50, 60 år ihop. Gnat med glimt i ögat. Gemensamma minnen av diffusa gräl med hemvist 40 år tillbaka. Förlåtelse intill döden. Att då växa upp till en man som ständigt bryter upp, ihop, är ett misslyckande. Jag undrar vart denna nya tidens maxim kommer från. Vi ger upp vid första grälet, första gången vi tycker olika. Vad förväntar sig den moderna människan? Att hitta en medlöpare? Någon som alltid är strängt ihopkopplad till de egna tankarna och det egna sinnet. ”Du tycker inte som jag, därför är du inte värd min tid”. När blev diskussion ett fel? När blev oliktänkande ett hot?
Vi har slutat kämpa. Om dagens parliv vore en sport skulle vi sluta med inga vinnare, bara en enda lång resultattabell fylld med 0-0 matcher. Ingen målskillnad, inga löptider. Ingen vinner, ingen förlorar, men ingen avancerar. I en tid där den heliga soloprestationen i alla lägen ses som den starkaste är vi märkligt fixerade på grupprincipen. Kärlekens kommunism. Kärlek som religion. Har icke du kärlek skall icke heller jag ha det. Har jag fel? Troligen. Vi ger upp. Vi skyller uppbrott och gräl på ”den grå vardagen” utan att förstå eller erkänna att livet är vardag. När vi sitter där tillsammans framför tvn drömmer vi alla om att göra något annat, med någon annan. Något och någon som fyller oss med helg, med fest, med känslan av att vara nykär.
Vi skyller den grå vardagen på vår partner. För det var ju den personen som fick oss att lyft från livets tristess en gång i tiden. Så den malande känslan av tomhet i bröstet måste ju bero på att den andra personen har misslyckats med att lyfta upp en själv permanent. ”Vi gör aldrig något ihop.” Smaka på den. Känns den igen? Jag tror det va. I en tid när det egna ansvaret hyllas har vi fullständigt glömt bort det egna ansvaret för oss själva. Ansvar handlar om pengar, om prestige, om utseende. Kärleken skall någon annan, någon vi inte träffat än, lösa. Så vi säger till varandra ”jag måste få vara egoist, vi gör aldrig något ihop, bara sitter kväll efter kväll framför tvn”. Därför bryter vi upp i egoismens anda, bara för att sluta, ensam, framför tvn kväll efter kväll. Men nu sitter vi ensamma framför ett fönster mot yttervärlden. Och i dessa dagar är det mer värt än att sitta tillsammans. Vi sprang, vi bråkade, vi grät, över ett mål. Ett mål som ligger precis där vi var. Att få har tråkigt utan att kunna skylla på någon utanför en själv. Så letar vi efter nästa kick, ger oss in i ekorrhjulet igen.
Och där är där jag tappar känslotråden. För varför kämpar vi så envist för att få titta på tv, när vi redan gör det? Min tanke förstår, men min känsla bromsar, trilskas, bråkar med mig. Varför? Att kämpa för att få göra saker ensam eftersom man är missnöjd med att göra saker ensam? När man i hålen, mellan allt detta, kan vara två? Hur kommer det dig att moderna människor, bildade, med hela människans historia tillgänglig, kan vara så urbota dum att vi fortfarande hoppas på att vi skall kunna känna livslång berusning. För min inre bild ser jag på kärleken som ett fint vin, där vi alla inser att dricker du det varje vaken timma så är det fortfarande en alkoholist du är, oavsett priset på flaskan. Men om du njuter det med måtta, med tider av vatten emellan, drabbas du av berusningens himmelska ro, inte ständigt med då och då. Så varför söker vi ständigt nya flaskor, ständigt nya årgångar? Långt innan vi druckit hela flaskan, ibland innan vi njutit första glaset. ”Kärlekolism”, är det ett ord tro?
När jag var ung, yngre var uttrycket ”gräset är alltid grönare på andra sidan” ett negativt laddat axiom. Man använde det för att förklara att man har det så bra man kan ha det i nuet och att jakten på det ouppnåeliga andra var menlös och resultatlös. Nu, helt plötsligt är det en sanning som skall, bör, måste följas. Hjärnan kokar över sa någon på tv just. O jag vet hur d kan vara. För mycket intryck, för mycket uttryck , för mycket feltryck, för mycket… Grannen över vars barn skriker, grannarna under som älskar, grannen jämte skriker på tyska och hostar, hostar, hostar. Inget hjälper. Knaster i huvet. Tankar som dansar. Blå moln som fladdrare förbi. Mardrömmar i hjärtat. O vad gör man då? Bryter upp. Givetvis. Från någon som vet vem som sitter bakom varje bokstav. En som roar, oroar. Som bevekar ens sinne för det passande.
Ett sakta, tyst, hulkande skri på befrielse. Typ. Bekräfta min ensamhet. Knackande tangenter i tysta rum. Den ultimata förnedringen. ”han har mist allt, även sitt förstånd” Jorå. Visst har han det. Inget vaktar längre förnuftets krypta. Vägen till dårskap är ren, fri, luften är klar. Molnen svävade bort mot norr. Eller var det söder? Skit samma. Borta är de i alla fall. Fåglar simmar i havets djup och fiskar vandrar på gatorna. Tröttheten regerar och missnöjet segrar i slag efter slag. Vad göra? Varför göra? Göra vad? Ett misslyckande som sker gång på gång är det en slump eller ett öde? En tanke som halkar, är den fallen eller förfallen? Sitter vi tryggt på tillvaron eller är allt bara en skuld att betala? Är sömnen en illusion om tanken, om att ställa tankar bredvid, jämte, i ett annat rum. MÅSTE SOVA. MÅSTE ÄLSKA. MÅSTE… Se där, det var en nyckel till mina tårar.[
Känslan berättar för mig att ett slut är ett misslyckande. Att uppbrottet är en synd, ett brott, mot min framtida ro. Ro grundad på tro. Jag tittar mig omkring och ser lyckliga gamla par, de har bott 40, 50, 60 år ihop. Gnat med glimt i ögat. Gemensamma minnen av diffusa gräl med hemvist 40 år tillbaka. Förlåtelse intill döden. Att då växa upp till en man som ständigt bryter upp, ihop, är ett misslyckande. Jag undrar vart denna nya tidens maxim kommer från. Vi ger upp vid första grälet, första gången vi tycker olika. Vad förväntar sig den moderna människan? Att hitta en medlöpare? Någon som alltid är strängt ihopkopplad till de egna tankarna och det egna sinnet. ”Du tycker inte som jag, därför är du inte värd min tid”. När blev diskussion ett fel? När blev oliktänkande ett hot?
Vi har slutat kämpa. Om dagens parliv vore en sport skulle vi sluta med inga vinnare, bara en enda lång resultattabell fylld med 0-0 matcher. Ingen målskillnad, inga löptider. Ingen vinner, ingen förlorar, men ingen avancerar. I en tid där den heliga soloprestationen i alla lägen ses som den starkaste är vi märkligt fixerade på grupprincipen. Kärlekens kommunism. Kärlek som religion. Har icke du kärlek skall icke heller jag ha det. Har jag fel? Troligen. Vi ger upp. Vi skyller uppbrott och gräl på ”den grå vardagen” utan att förstå eller erkänna att livet är vardag. När vi sitter där tillsammans framför tvn drömmer vi alla om att göra något annat, med någon annan. Något och någon som fyller oss med helg, med fest, med känslan av att vara nykär.
Vi skyller den grå vardagen på vår partner. För det var ju den personen som fick oss att lyft från livets tristess en gång i tiden. Så den malande känslan av tomhet i bröstet måste ju bero på att den andra personen har misslyckats med att lyfta upp en själv permanent. ”Vi gör aldrig något ihop.” Smaka på den. Känns den igen? Jag tror det va. I en tid när det egna ansvaret hyllas har vi fullständigt glömt bort det egna ansvaret för oss själva. Ansvar handlar om pengar, om prestige, om utseende. Kärleken skall någon annan, någon vi inte träffat än, lösa. Så vi säger till varandra ”jag måste få vara egoist, vi gör aldrig något ihop, bara sitter kväll efter kväll framför tvn”. Därför bryter vi upp i egoismens anda, bara för att sluta, ensam, framför tvn kväll efter kväll. Men nu sitter vi ensamma framför ett fönster mot yttervärlden. Och i dessa dagar är det mer värt än att sitta tillsammans. Vi sprang, vi bråkade, vi grät, över ett mål. Ett mål som ligger precis där vi var. Att få har tråkigt utan att kunna skylla på någon utanför en själv. Så letar vi efter nästa kick, ger oss in i ekorrhjulet igen.
Och där är där jag tappar känslotråden. För varför kämpar vi så envist för att få titta på tv, när vi redan gör det? Min tanke förstår, men min känsla bromsar, trilskas, bråkar med mig. Varför? Att kämpa för att få göra saker ensam eftersom man är missnöjd med att göra saker ensam? När man i hålen, mellan allt detta, kan vara två? Hur kommer det dig att moderna människor, bildade, med hela människans historia tillgänglig, kan vara så urbota dum att vi fortfarande hoppas på att vi skall kunna känna livslång berusning. För min inre bild ser jag på kärleken som ett fint vin, där vi alla inser att dricker du det varje vaken timma så är det fortfarande en alkoholist du är, oavsett priset på flaskan. Men om du njuter det med måtta, med tider av vatten emellan, drabbas du av berusningens himmelska ro, inte ständigt med då och då. Så varför söker vi ständigt nya flaskor, ständigt nya årgångar? Långt innan vi druckit hela flaskan, ibland innan vi njutit första glaset. ”Kärlekolism”, är det ett ord tro?
När jag var ung, yngre var uttrycket ”gräset är alltid grönare på andra sidan” ett negativt laddat axiom. Man använde det för att förklara att man har det så bra man kan ha det i nuet och att jakten på det ouppnåeliga andra var menlös och resultatlös. Nu, helt plötsligt är det en sanning som skall, bör, måste följas. Hjärnan kokar över sa någon på tv just. O jag vet hur d kan vara. För mycket intryck, för mycket uttryck , för mycket feltryck, för mycket… Grannen över vars barn skriker, grannarna under som älskar, grannen jämte skriker på tyska och hostar, hostar, hostar. Inget hjälper. Knaster i huvet. Tankar som dansar. Blå moln som fladdrare förbi. Mardrömmar i hjärtat. O vad gör man då? Bryter upp. Givetvis. Från någon som vet vem som sitter bakom varje bokstav. En som roar, oroar. Som bevekar ens sinne för det passande.
Ett sakta, tyst, hulkande skri på befrielse. Typ. Bekräfta min ensamhet. Knackande tangenter i tysta rum. Den ultimata förnedringen. ”han har mist allt, även sitt förstånd” Jorå. Visst har han det. Inget vaktar längre förnuftets krypta. Vägen till dårskap är ren, fri, luften är klar. Molnen svävade bort mot norr. Eller var det söder? Skit samma. Borta är de i alla fall. Fåglar simmar i havets djup och fiskar vandrar på gatorna. Tröttheten regerar och missnöjet segrar i slag efter slag. Vad göra? Varför göra? Göra vad? Ett misslyckande som sker gång på gång är det en slump eller ett öde? En tanke som halkar, är den fallen eller förfallen? Sitter vi tryggt på tillvaron eller är allt bara en skuld att betala? Är sömnen en illusion om tanken, om att ställa tankar bredvid, jämte, i ett annat rum. MÅSTE SOVA. MÅSTE ÄLSKA. MÅSTE… Se där, det var en nyckel till mina tårar.[
Kommentarer
Trackback