Avart
Varifrån kommer allt de där svarta i livet? Alla dessa saker, ting personer som står i vägen, drar ner, drar bort. Allt som flyttar fokus från det viktiga till alla dessa bagteller som livet är så fullt av. Det finns på varje väg man går tusen och åter tusen olika avtagsvagar, alla lockar med nått bra. För.Just. DIG
Varje gång man ger sig in på en sådan väg vet man redan i början att det kommer att balla ur någonstans, att man kommer hamna hopplöst fel i fel tid på fel sätt. Men man knatar glatt på längs den där vägen, den är oftast smal, troligen grusbelagd. Solen skiner, gruset knastrar, vackra fjärilar slyger kring. Man vet att livet är på rätt väg.
Sen helt plötsligt är det kallt, kallt och mörkt. Inget grus, ingen fjäril. Bara ett ruttnade rättlik i vägrenen. Och en själ, mitt i allt det mörka, blöta, svarta, onda. Igen. Som att vandra i tomheten i nåns bröst.
En hel del av oss, de flesta, kommer upp på huvudvägen igen. En del gång efter gång efter gång, en del av oss ramlar bara ner en gång, en del många.
En del fastnar.
Det är de som får trampa på utan skor på en torr grusväg, sova utomhus under ett stort träd i förhoppning att inte nattregnet skall nå dem där. Vaknar i den kalla gryning och fortsätter sin andlösa, ändlösa promenad. Dag efter dag.
Vi andra ser dem, lite ovanifrån, vi lite varmare, torrare, gladare. Iblan ser vi en av dessa olyckliga skratta eller le. Då tar vi illa upp. "Hur fan kan han gå där och flina, hur understår han sig?" "jag har slitit hela mitt.... osv osv
Men ändå sover vi alla gott om natten, trots vetskapen om de förlorade precis utanför den egna dörren. Det rör ju inte en själv, inte mig inte. "Jag har gått samma väg från början, jag gick inte vilse, de får skylla sig själva".
Ska det vara så? Jämt!
Varje gång man ger sig in på en sådan väg vet man redan i början att det kommer att balla ur någonstans, att man kommer hamna hopplöst fel i fel tid på fel sätt. Men man knatar glatt på längs den där vägen, den är oftast smal, troligen grusbelagd. Solen skiner, gruset knastrar, vackra fjärilar slyger kring. Man vet att livet är på rätt väg.
Sen helt plötsligt är det kallt, kallt och mörkt. Inget grus, ingen fjäril. Bara ett ruttnade rättlik i vägrenen. Och en själ, mitt i allt det mörka, blöta, svarta, onda. Igen. Som att vandra i tomheten i nåns bröst.
En hel del av oss, de flesta, kommer upp på huvudvägen igen. En del gång efter gång efter gång, en del av oss ramlar bara ner en gång, en del många.
En del fastnar.
Det är de som får trampa på utan skor på en torr grusväg, sova utomhus under ett stort träd i förhoppning att inte nattregnet skall nå dem där. Vaknar i den kalla gryning och fortsätter sin andlösa, ändlösa promenad. Dag efter dag.
Vi andra ser dem, lite ovanifrån, vi lite varmare, torrare, gladare. Iblan ser vi en av dessa olyckliga skratta eller le. Då tar vi illa upp. "Hur fan kan han gå där och flina, hur understår han sig?" "jag har slitit hela mitt.... osv osv
Men ändå sover vi alla gott om natten, trots vetskapen om de förlorade precis utanför den egna dörren. Det rör ju inte en själv, inte mig inte. "Jag har gått samma väg från början, jag gick inte vilse, de får skylla sig själva".
Ska det vara så? Jämt!
Kommentarer
Postat av: My
Fint skrivet... och tänkvärt!
Trackback