Ödet
Sitter och tänker på ett kort jag har av mig själv. På det kortet har jag precis tagit min akademiska examen. Jag ser nöjd och stolt ut. Jag har övervunnit ett stort hinder, jag har kommit ígenom det nälsöga som examen är.
På bilden står jag med en blomsterkvast i handen, kavajen är öppnad. Håret hänger i en ostyrig lock ner i pannan på mig. Jag vet att jag då kände mig oövervinnlig. Som en liten pojke som nyss lärt sig cykla. Som funderar på att släppa styret, för nu kan han ju allt. Människorna runt mig vänder alla sina blickar mot mig, jag är i mitten. Segraren.
Jag ser mig, jag vet att det är jag. Jag kan till och med känna skuggan av känslan jag hade då. Som en vindil på kinden.
Tänk om jag då visst vad jag nu blev. En söndrig spillra av en man. Ett trasigt hörn av den gigant jag då var. Skulle jag då le på fotografiet? Eller skulle jag huka, smyga snabbt ur bild, in i en glömska?
Jag vet inte. Kanske skulle jag då ha lett mot mitt framtidá jag, sagt något tröstande, snabbt glömt den sorgliga framtiden till förmån för den segerrusiga nutiden.
Men att sådana blixtrande omvändningar är möjliga ger ju även hopp för framtiden. Alla val vi gör ger ju konsekvenser. Så om 10 år kanske jag ser på den man jag nu är och säger: ta det lugnt, det ordnar sig. Du kan och du orkar sparka dig loss från ödet. Du kan, du vill och du orkar leva hel. Bli hel. Igen.
På bilden står jag med en blomsterkvast i handen, kavajen är öppnad. Håret hänger i en ostyrig lock ner i pannan på mig. Jag vet att jag då kände mig oövervinnlig. Som en liten pojke som nyss lärt sig cykla. Som funderar på att släppa styret, för nu kan han ju allt. Människorna runt mig vänder alla sina blickar mot mig, jag är i mitten. Segraren.
Jag ser mig, jag vet att det är jag. Jag kan till och med känna skuggan av känslan jag hade då. Som en vindil på kinden.
Tänk om jag då visst vad jag nu blev. En söndrig spillra av en man. Ett trasigt hörn av den gigant jag då var. Skulle jag då le på fotografiet? Eller skulle jag huka, smyga snabbt ur bild, in i en glömska?
Jag vet inte. Kanske skulle jag då ha lett mot mitt framtidá jag, sagt något tröstande, snabbt glömt den sorgliga framtiden till förmån för den segerrusiga nutiden.
Men att sådana blixtrande omvändningar är möjliga ger ju även hopp för framtiden. Alla val vi gör ger ju konsekvenser. Så om 10 år kanske jag ser på den man jag nu är och säger: ta det lugnt, det ordnar sig. Du kan och du orkar sparka dig loss från ödet. Du kan, du vill och du orkar leva hel. Bli hel. Igen.
Kommentarer
Trackback