Nowhere man
I dag är ingen bra dag. jag har redan bestämt mig i detta. Tanken idag var ju att jag skulle köra Hulda Hustrun och Äldsta Dottern till lasarettet för tösen skulle till ortopeden för att ta bort gips och allt vad det nu var. Själv hade jag en tid klockan 11.30 hos sjuksköterskan på dårhuset men, men. Jag bara pallade inte tanken på att ta mig alldeles ensammen till sjukhuset och allt vad det innebär. Så, jag bokade av min tid och håller mig hemma. Det hade ju inte varit så konstigt om jag hade varit sjuk eller nått liknande. Men det är ju det jag inte är. Jag är bara som ett stort jävla barn som inte klarar att gå ut utan att hålla mamma (Hulda Hustrun) i handen. Men hon kan ju inte dela på sig stackarn. När jag berättade att jag skulle avboka min tid började stackarn att gråta. Hon sa att hon hade väntat sig det och att hon inte kan lita på att jag gör som jag säger jag skall göra, eller lovat.
Så, nu sitter jag där med gråten i halsen, men jag kan inte gråta. Jag tror det är min medicin som gör att jag bara kan "torrgråta" liksom. Man hulkar lite men inga tårar kommer. JAg önskar att jag skulle få bli frisk och inte vara sån här. Ständigt sviker jag löften, ständigt avbokar jag möten, uppgifter, tider för att jag är så förbannat klen i huvudet att jag inte kan stå upp som en man. FAN FAN FAN. Jag duger inte ens till bokstöd.
Jag är så trött på detta. Att ständigt vika mig. Att ständigt förödmjuka mig för att jag inte klara av de enklaste uppgifter utan att proppa mig full med piller, att inte kunna gå och handla som folk, utan att behöva lämna varorna i kassan och springa när kön blev för lång. Att veta att det sitter i huvudte och ständigt höra den vanliga visan: "den enda som kan göra något åt det är du själv". Säg det till en diabetiker. "Du måste tänka annorlunda så ska du se att du inte behöver ditt insulin, du måste rycka upp dig. Det kan ingen annan göra åt dig". Fan i mitt huvud finns det för lite serotenin, det behöver inte vara svårare än så. Men jag vet inte. Man lägger liksom över allt ansvar på patienten. Om du bryter ditt ben är det ingen som tycker det är konstigt att man gipsar dig. Men jag och mina likar skall ständigt gå med dåliga samveten för att vi inte "rycker upp oss".
Tror någon på allvar att man väljer att leva i en låda? Att man väljer bort semestrar, utflykter, IKEA besök, att man springer från affären med andan i halsen för att det är kul. Att man ligger och vrider sig som en fisk på torra land i sängen, på golvet eller vart fan man nu hamnat. Visst kan man själv påverka hur man lever sitt liv. MEn vi har inte samma förutsättningar. En del föds utan rädsla. De klättrar i berg, dyker i djupa havet, kör bil i 300km/h, hoppar fallskärm, allt för att känna att de lever. Jag har fullt upp med att kunna äta en smörgås utan att jag får "tungnoja", att jag skall kunna njuta av maten för en gång skull i stället för att vara livrädd att jag skall sätta i halsen. Att ha en vilopuls runt 100 bara för att man är så hyperspänd. Att ständigt ha ont i huvudet, axlar, rygg för att man knatar omkring och spänner sig så hårt att man inte skulle kunna banka in ett vassrör i röven ens med slägga.
Att inte kunna umgås med vänner och bekanta. Att inte klara att äta en god middag på en servering? Att inte kunna slappna av, att inte kunna leva ett normalt liv. Att vakna på natten av att käkarna är så spända att man fått kramp i dem, behöva bända upp munnen med händerna. Att vara en person som jämt och ständigt lovar och lovar men aldrig håller. Att inte kunna gå på bio med sina barn, på teater med sin fru eller åka på lillsemester utan att dränka sig i alkohol.
JAg skulle vilja skrika ut från hustaken "tror ni verkligen att jag valt att leva såhär? Tror ni jag vill ha det på detta sättet? Era jävla kuksugare, behåll era fördömande och dra åt helvete". Men jag är ju höjdrädd så det blir väl inte av det heller.
Nä. Idag är ingen bra dag.
Så, nu sitter jag där med gråten i halsen, men jag kan inte gråta. Jag tror det är min medicin som gör att jag bara kan "torrgråta" liksom. Man hulkar lite men inga tårar kommer. JAg önskar att jag skulle få bli frisk och inte vara sån här. Ständigt sviker jag löften, ständigt avbokar jag möten, uppgifter, tider för att jag är så förbannat klen i huvudet att jag inte kan stå upp som en man. FAN FAN FAN. Jag duger inte ens till bokstöd.
Jag är så trött på detta. Att ständigt vika mig. Att ständigt förödmjuka mig för att jag inte klara av de enklaste uppgifter utan att proppa mig full med piller, att inte kunna gå och handla som folk, utan att behöva lämna varorna i kassan och springa när kön blev för lång. Att veta att det sitter i huvudte och ständigt höra den vanliga visan: "den enda som kan göra något åt det är du själv". Säg det till en diabetiker. "Du måste tänka annorlunda så ska du se att du inte behöver ditt insulin, du måste rycka upp dig. Det kan ingen annan göra åt dig". Fan i mitt huvud finns det för lite serotenin, det behöver inte vara svårare än så. Men jag vet inte. Man lägger liksom över allt ansvar på patienten. Om du bryter ditt ben är det ingen som tycker det är konstigt att man gipsar dig. Men jag och mina likar skall ständigt gå med dåliga samveten för att vi inte "rycker upp oss".
Tror någon på allvar att man väljer att leva i en låda? Att man väljer bort semestrar, utflykter, IKEA besök, att man springer från affären med andan i halsen för att det är kul. Att man ligger och vrider sig som en fisk på torra land i sängen, på golvet eller vart fan man nu hamnat. Visst kan man själv påverka hur man lever sitt liv. MEn vi har inte samma förutsättningar. En del föds utan rädsla. De klättrar i berg, dyker i djupa havet, kör bil i 300km/h, hoppar fallskärm, allt för att känna att de lever. Jag har fullt upp med att kunna äta en smörgås utan att jag får "tungnoja", att jag skall kunna njuta av maten för en gång skull i stället för att vara livrädd att jag skall sätta i halsen. Att ha en vilopuls runt 100 bara för att man är så hyperspänd. Att ständigt ha ont i huvudet, axlar, rygg för att man knatar omkring och spänner sig så hårt att man inte skulle kunna banka in ett vassrör i röven ens med slägga.
Att inte kunna umgås med vänner och bekanta. Att inte klara att äta en god middag på en servering? Att inte kunna slappna av, att inte kunna leva ett normalt liv. Att vakna på natten av att käkarna är så spända att man fått kramp i dem, behöva bända upp munnen med händerna. Att vara en person som jämt och ständigt lovar och lovar men aldrig håller. Att inte kunna gå på bio med sina barn, på teater med sin fru eller åka på lillsemester utan att dränka sig i alkohol.
JAg skulle vilja skrika ut från hustaken "tror ni verkligen att jag valt att leva såhär? Tror ni jag vill ha det på detta sättet? Era jävla kuksugare, behåll era fördömande och dra åt helvete". Men jag är ju höjdrädd så det blir väl inte av det heller.
Nä. Idag är ingen bra dag.
Kommentarer
Trackback