WoBWorld

Det regnar ute. Det regnar sen regnar det lite till. Som om allt regnet som inte föll de senaste varma goa månaderna måste ner, nu, med en gång. Allt är blött, vått, kallt och himlen är tung och blygrå. Som stenmalm i en gruva. Människor springer ute på gården, de hukar för att försöka komma undan det kalla regnet, förgäves. Själv brottas jag med tankar om att sommaren kanske är slut nu. Tänk om det ska vara såhär? Och jag som inte har suttit tillräckligt många gånger i trädgården och läst för att det skall räcka med minnen av det under kalla vintern. Tillråga på allt så plågas jag av en ilsken ryggvärk som inte ger med sig. Jag vet, jag gnäller. Till och med jag ser det. Men vad skall man göra? Låtsas att det inte regnar? Nä, jag tänker sitta och tänka dystra och modesta tankar tills solen kommer fram igen. Det är ett löfte. Precis här kommer jag sitta med ledsen min och deppiga funderingar. Jag skall inte vara till glädje för någon. Jag kommer möjligen svara på tilltal, men då blir det bittra och arga svar. Som en gammal, sur och nerpinkad gubbe på bussen. Precis sån kommer jag vara. Tills solen skiner igen.

Fast först ska jag lägga mig i badkaret och försöka låta det varma vattnet mjuka upp min onda rygg. Man vill ju vara i form när man surar ju.