WoBWorld

Jaha. Så hade jag rätt i min afarhågor kring mopeden och äldste sonen. Han har vurpat. Inte farligt men ändå. Ett otäckt sår på ankeln och blåmärken lite här och där på benet. Så nu hoppar han kring i lägenhente som en galen struts. JAg har lagt om såret och lindat ankeln, man är ju faktiskt sjuksköterska för tusan. Han gick till skolan idag, fick skjuts at Hulda Hustrun som skulle köra de små barnen till skola och dagis. Om smärtan blir värre får man väl söka för det. Men det känns bra. Riktigt bra. Då var det inte fel att oroa sig. Det var sannerligen inget slöseri med tid minsann. Tänk om jag suttit och oroat mig helt i onödan och inget hade hänt? Det hade ju varit snöpligt. Nu fick jag ju tillbaka lite av min tid så att säga.

Nä, skämt å sido som man sa förr i tiden. Men man får vara glad att inget värre hände. Hua vad illa en sån där sak kunde blivit. Det är lätt att man ramlar när man inte är van vid annat än cykel. Så, trots att min son haltar omkring är jag tacksam över att det inte blev värre.