Upp till kamp emot kvalen

Jag ligger i krig. Jag var tvungen att svara på en öppen konfrontation och en aggressiv kampanj riktad mot mig. Så jag sitter här på min stol och försöker desperat finna en vinnande taktik. Men det är inte lätt när fienden förbehåller sig rätten att själv döma ut straff, själv säga vad som är rätt eller fel och på vilket sätt jag borde leva mitt liv, hur min familj borde leva sitt liv och framförallt att diskutera med en person som redan bestämt sig och gjort det oaktat fakta som finns. För hur jag än vänder mig om så har jag baken bak. Och om reglerna hela tiden ändrar sig, hela tiden och gång på gång förändrar de, hur ska man då kunna veta vad som är rätt eller fel.

Känns lite som att fäktas med en osynlig person. Jag fäktar blint, allt medan motståndaren får in små pickande träffar över allt. Så ju mer jag försvarar mig ju tröttare bli jag. Känns nästan som om det snart inte är någon ide att försvara mig mer. Känns ibland som om jag borde ge upp, låta den vinnande sidan bära mitt lik till sitt bål och dansa runt min brinnande kropp.

Fast sen tänker jag: fan heller. Så lätt sätter man sig inte på en Carlzon. Banne mig om jag tänker låta "dum och dummare" vinna varenda kamp. Alltså, vi talar om att jag har upprörda diskussioner med en person som en gång gick omkring med omaka skor i flera veckor och upptäckte det först efter att någon i omgivningen försiktigt åtalade detta. Och en sådan människa ska jag låta styra mitt liv? Aldrig.

Upp till kamp... liksom...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback