WoBWorld

JAg har vandrat i dödsskuggans dal. Eller, nu tog jag allt i, men jag har varit rejält krasslig. I nån dag så låg tempen på 39,8 grader som högst. Feberfrossa, svettningar, en vidrig huvudvärk och en likaledes vidrig yrsel. Jag har legat platt på sängen och bara varit uppe för att pinka och röka då och då. Idag är första dagen jag känner mig hyggligt ok. Det värker fortfarande i ögonen när jag tittar åt sidorna, uppåt eller neråt, men vad tusan. Är det inte värre än så så. Där ser man. Det börjar bli en liten fin tradition att jag skall vara sjuk under sommaren. De senaste åren har jag varje sommar åkt på nån form av ordentlig infektion. Ett år hade jag en hosta som var så hård att jag, bokstavligen, blödde ur ögonen (sic), samtidigt som halsen var så igensvullen att jag fick spotta ut min saliv. Året efter var det en lunginflammation som fällde mig.

Det är väl typiskt att jag skall vara tvärtom till och med när det gäller sjukdom. De flesta blir ju rejält sjuka på vintern, om de nu blir sjuka alls. Men inte jag inte. Nä, mitt i den blomstrande sommar, med blå himmel och gröna gräsmattor skall jag gå och bli kanonsjuk. Inget kul alls.

Medan jag låg i stugan och hostade passade Hulda Hustrun på att åka till göteborg med barnen. Det var ju tänkt att jag skulle med men som sagt. Jag var ju sjuk. Där fick man för att man ville roa sig lite. Men som sagt. Nu är jag på g igen. Min Vackra Kvinna har återigen tagit med sig barnen, denna gång till Falkenberg, för att besöka sin fader i hans lilla, lilla, stuga på Skrea. Jag körde ner Hustru och barn till tåget för en stund sedan och nu sitter jag och funderar på vad man skall göra nu när man är gräsänkling och allt. Jaja, det ger sig nog. De kommer ju hem igen i morgon gudskelov. Jag är inte så bra på det där med att vara ifrån min Kära Kvinna. Får väl låta tiden gå bara. Nu när man är nästan frisk borde det ju gå rätt smärtfritt.