Amputerade lemmar vart man än skådar
Snacka om traumatiska barndomsminnen. Hulda Hustruns son, en modig och käck gosse som fyller 6 år i år, har varit hos doktorn och tagit prover. Det hela är en lång historia som började nånstans när han visade sig vara så vansinnigt trött titt som tätt. Första försöket gjordes i förra veckan. Det gick inte alls. Det handlade om blodprover, men, den icke längre så glada gossen, ville inte på något som helst sätt medverka med just det. Blod alltså.
Så vid besök nr två tog Hulda Hustrun med den väne gossens fader, som tog ledigt från jobbet för att följa med. Denna gång höll pojken in med blodet så mycket han bara kunde och han framhöll sin åsikt högt och ljudligt och med frenesi. Till slut lyckade man med gemensamma krafter klämma fram de erforderliga dropparna, från fingrarna.
Detta måste ha tagit hårt på grabben. För igår började han nästan gråta när han tittade på Snobben på tv och det handlade om en flicka som var sjuk. Och idag sade han att han absolut aldrig ville gå till doktorn igen "för doktorn skulle skära av honom benen". Det kan ju tyckas vara ett stort steg att ta. Att från ett litet stick i fingret gå raka vägen till fulla amputationer verkar onekligen litet drastiskt. Det tog den ömme modern, tillika min Hulda Hustru och mig, ett tag att föröka förklara att det minsann inte var någon som skulle ta bort varken armar eller ben på grabben. Så, om han nu drabbas av bensår i sina tidiga 90-år så blir det inte av med någon amputation. För det har mamma och Jonas lovat 83 år tidigare. Fast jag tror väl inte att vi är med i gamet längre då så vi går nog fria.
Man kan ju bara spekulera om vart han fått det där ifrån. Och man kan ju hoppas att den rädslan har lagt sig när det är dags för MPR-sprutorna i skolan.
Hm, måste påminna grabben att inte börja röka. Det där med rökning har kostat folk många ben och fötter
Så vid besök nr två tog Hulda Hustrun med den väne gossens fader, som tog ledigt från jobbet för att följa med. Denna gång höll pojken in med blodet så mycket han bara kunde och han framhöll sin åsikt högt och ljudligt och med frenesi. Till slut lyckade man med gemensamma krafter klämma fram de erforderliga dropparna, från fingrarna.
Detta måste ha tagit hårt på grabben. För igår började han nästan gråta när han tittade på Snobben på tv och det handlade om en flicka som var sjuk. Och idag sade han att han absolut aldrig ville gå till doktorn igen "för doktorn skulle skära av honom benen". Det kan ju tyckas vara ett stort steg att ta. Att från ett litet stick i fingret gå raka vägen till fulla amputationer verkar onekligen litet drastiskt. Det tog den ömme modern, tillika min Hulda Hustru och mig, ett tag att föröka förklara att det minsann inte var någon som skulle ta bort varken armar eller ben på grabben. Så, om han nu drabbas av bensår i sina tidiga 90-år så blir det inte av med någon amputation. För det har mamma och Jonas lovat 83 år tidigare. Fast jag tror väl inte att vi är med i gamet längre då så vi går nog fria.
Man kan ju bara spekulera om vart han fått det där ifrån. Och man kan ju hoppas att den rädslan har lagt sig när det är dags för MPR-sprutorna i skolan.
Hm, måste påminna grabben att inte börja röka. Det där med rökning har kostat folk många ben och fötter
.
Kommentarer
Trackback