Creep o sånt
Min högt ärade äldsta son spelar gitarr. Mycket och ofta. Han är med/ har bildat ett band, de kallar sig Creep. Han har svartfärgat långt hår, kletar eyeliner runt ögonen på promobilderna och uppför sig allmänt avvikande och knepigt som vilken 16 åring som helst.
Det är där det kommer in ett problem. För även om jag är jättestolt över att han vågar gå sin egen väg och inte vara så förbannat konform, precis som jag själv gjorde, vet jag ju att det innebär problem. För varje timma han spenderar på att repa med gitarren förloar han en viktig pluggtimma. För det är ju så, att det går inte att gå ur grundskolan med icke godkänt längre och hoppas på att få ett jobb. På min tid, då för 20 år sedan (hupp, det lät det, är jag verkligen så gammal) kunde man ju strunta i att gå på gymnasiet. Det fanns ju alltid nått jobb man kunde ta, visserligen dåligt betalt och troligen innehållande många tunga lyft, men ändock ett jobb. Sådana jobb finns inte längre.
Eller man kunde göra som jag gjorde, plugga halvintresserat i två tre år på gymnasiet och sedan läsa in de viktiga gymnasiepoängen på komvux. Den chansen torr jag inte heller att man kan räkna med längre. Hur länge har samhället råd att låta vuxna människor plugga liksom. Själv hade jag turen att ha lätt för att lära, schyssta lärare och ett bra resultat på högskoleprovet så jag slapp omvägen om komvux innan jag sent omsider läste på högskolan.
Alltså är summan av allt att min ärade som måste plugga fan så mycket mer än han gör. Alltså blir det jag som får tjata, och tjata och tjata, för att han skall rätta sig in i fållan och gå med de andra duktiga barnen den smala, rätta vägen.
De ska fan vara förälder
Det är där det kommer in ett problem. För även om jag är jättestolt över att han vågar gå sin egen väg och inte vara så förbannat konform, precis som jag själv gjorde, vet jag ju att det innebär problem. För varje timma han spenderar på att repa med gitarren förloar han en viktig pluggtimma. För det är ju så, att det går inte att gå ur grundskolan med icke godkänt längre och hoppas på att få ett jobb. På min tid, då för 20 år sedan (hupp, det lät det, är jag verkligen så gammal) kunde man ju strunta i att gå på gymnasiet. Det fanns ju alltid nått jobb man kunde ta, visserligen dåligt betalt och troligen innehållande många tunga lyft, men ändock ett jobb. Sådana jobb finns inte längre.
Eller man kunde göra som jag gjorde, plugga halvintresserat i två tre år på gymnasiet och sedan läsa in de viktiga gymnasiepoängen på komvux. Den chansen torr jag inte heller att man kan räkna med längre. Hur länge har samhället råd att låta vuxna människor plugga liksom. Själv hade jag turen att ha lätt för att lära, schyssta lärare och ett bra resultat på högskoleprovet så jag slapp omvägen om komvux innan jag sent omsider läste på högskolan.
Alltså är summan av allt att min ärade som måste plugga fan så mycket mer än han gör. Alltså blir det jag som får tjata, och tjata och tjata, för att han skall rätta sig in i fållan och gå med de andra duktiga barnen den smala, rätta vägen.
De ska fan vara förälder
Kommentarer
Trackback