Mitt dystra jag
Börjde fundera när jag var på balkongen för att röka. Ska mitt liv vara såhär? Vad är meningen med mitt liv? Att ligga i sängen och hyperventliera timma ut och timma in. Att ställa mig bredvid familjen, att liksom inte vara med i matchen. Jag har inget att erbjuda, inget att ge. Dystra tankar på en söndag, jag vet. Men ändå. Jag glider sakta ifrån alla jag älskar. Egentligen skulle jag lika bra kunna bo nere i stugan. Gång på gång på en dag får jag avbryta det jag håller på med för att smita in i sovrummet, lägga mig på sängen och brottas med ångesten som tagit över en sån stor del av mitt liv.
Mitt arbete har ångesten tagit ifrån mig. Min vardag är full av ensamhet och dunkla tankar. Ändå lever jag mitt i livet. Jag har min underbara fru som än så länge står ut med mig. Barnen som bara kan försöka förstå vad deras far håller på med. Det spelar föga roll om solen skiner eller regnet piskar asfalten utanför mitt fönster. Jag har fastnat, min själ har krympt gång på gång tills den nu bara består av en blek skugga. Få saker engagerar mig. Få ting är mig kära. Få solstrålar når mig. Jag vill, jag vill, jag vill leva. Att inte vara rädd för allt och alla. Att kunna lyssna till min kropp och där endast höra frid. Jag har sällan en vilopuls under 90. Hela kroppen signalerar att jag har fullt upp med något svårt, något farligt. Ändå sitter jag bara på en stol och kikar ut genom fönstret.
Rädd för att dö, livrädd för att leva. Som sagt, dystra tankar på en söndag. Men så ser mitt liv ut då och då, när jag vågar tänka tankar överhuvudtaget. Jag vet ju, vis av tidigare höstar att när mörkret kommer och sveper in oss i sin kyla, att jag blir sämre när vi når oktober. Kanske skulle jag må ännu sämre om jag inte hade min medicin? Vintern närmar sig och jag borde kanske gå i ide nångång i september. Sova bort vinterkylan och inte vakna förrän i april. Men det kan jag ju inte. Så jag får hänga med på vinterresan, tillsammans med er andra. Längta till våren, till sommaren nrä allt bli lite lättare. När man kan sitta vid Viskan och titta på ankor som simmar och båtar som puttrar omkring. Känna doften av vatten, sol och nyslaget gräs. Läsa tidningen under ett parasoll. Dricka kaffe i trädgården eller gömma sig från sommarregnet.
Jag får hålla i mig. För det är ju bara ett halvår som skiljer min själ från lättheten av att leva. Bara ett halvår.
Mitt arbete har ångesten tagit ifrån mig. Min vardag är full av ensamhet och dunkla tankar. Ändå lever jag mitt i livet. Jag har min underbara fru som än så länge står ut med mig. Barnen som bara kan försöka förstå vad deras far håller på med. Det spelar föga roll om solen skiner eller regnet piskar asfalten utanför mitt fönster. Jag har fastnat, min själ har krympt gång på gång tills den nu bara består av en blek skugga. Få saker engagerar mig. Få ting är mig kära. Få solstrålar når mig. Jag vill, jag vill, jag vill leva. Att inte vara rädd för allt och alla. Att kunna lyssna till min kropp och där endast höra frid. Jag har sällan en vilopuls under 90. Hela kroppen signalerar att jag har fullt upp med något svårt, något farligt. Ändå sitter jag bara på en stol och kikar ut genom fönstret.
Rädd för att dö, livrädd för att leva. Som sagt, dystra tankar på en söndag. Men så ser mitt liv ut då och då, när jag vågar tänka tankar överhuvudtaget. Jag vet ju, vis av tidigare höstar att när mörkret kommer och sveper in oss i sin kyla, att jag blir sämre när vi når oktober. Kanske skulle jag må ännu sämre om jag inte hade min medicin? Vintern närmar sig och jag borde kanske gå i ide nångång i september. Sova bort vinterkylan och inte vakna förrän i april. Men det kan jag ju inte. Så jag får hänga med på vinterresan, tillsammans med er andra. Längta till våren, till sommaren nrä allt bli lite lättare. När man kan sitta vid Viskan och titta på ankor som simmar och båtar som puttrar omkring. Känna doften av vatten, sol och nyslaget gräs. Läsa tidningen under ett parasoll. Dricka kaffe i trädgården eller gömma sig från sommarregnet.
Jag får hålla i mig. För det är ju bara ett halvår som skiljer min själ från lättheten av att leva. Bara ett halvår.
Kommentarer
Trackback