Mitt hjärnspökiga jag
Jaha. Idag är det lördag. Bara en sån sak. Jag kunde för mitt liv inte somna i går kväll, fast jag var trött som en, ja nån väldigt trött. Jag fick de förbaskade myrkrypningarna i benen igen. Det är så det liksom pillrar i hela benen, sannrligen obehagligt. Jag tror det beror på medicinerna. I vilket fall som helst så somnade jag till slut och sov väl rätt gott sen. Vaknade vid halv 9 tiden i morse och knatade upp på rätt glatt humör. Äldsta dottern med vidhängande pojkvän stormade in vid 9 tiden. De skall till Norrköping idag för at titta på fotboll så de bara mellanlandade hos oss.
Hulda Hustrun har redan hunnti ge sig ut på sin dagliga promenad. Själv har jag tillbringat morgonen med att läsa lokalblaskan, titta på Mythbusters på tv och snurra upp mig. Har inte den blekast aning vad det är som fått mig att må dåligt men hela kroppen signalerar ångest lång väg. Så onödigt. Här har man fått en alldeles ny, skinande ren, lördag till förfogande, så skall man tillbringa början med att ha ångest. Får hoppas att det lugnar ner sig framåt dagen. Tanken är att vi skall ner till stan i dag för att kolla runt på höstmarknaden som är denna helgen. Just nu känner jag inte för att göra något annat än att sitta i ett hörn och skaka, men jag får väl försöka samla mig. Det är ju bara hjärnspöken det hela.
Vädret är lite lagom höstigt, inte varken det ena eller det andra. Våra stackars katter smyger omkring och blänger anklagande på mig eftersom deras matskålar är tomma och vi har ingen kattmat hemma. Vår stora hane, Lancelot, har öppnat skåpet där vi förvarar kattmaten och tittat in ett otal gånger. Men hur han än letar så finns det inte ens ett spår av något ätligt. Jag har en svag aning om att han är mycket besviken på sina ägare.
Nä, nu får jag sitta här och vänta på att mina morgonmediciner kanske gör lite nytta. Har ingen lust att må dåligt idag. Det brukar jag väl visserligen inte ha någon dag, men nu har jag varit i en svacka såpass länge att jag börjar surna ihop på mitt eget psyke ordentligt. Det är som att ha en imaginär fotboja på sig som hindrar mig från att göra ens något som ens liknar skoj.
Well, den som väntar på något gott och det enda med det andra.
Hulda Hustrun har redan hunnti ge sig ut på sin dagliga promenad. Själv har jag tillbringat morgonen med att läsa lokalblaskan, titta på Mythbusters på tv och snurra upp mig. Har inte den blekast aning vad det är som fått mig att må dåligt men hela kroppen signalerar ångest lång väg. Så onödigt. Här har man fått en alldeles ny, skinande ren, lördag till förfogande, så skall man tillbringa början med att ha ångest. Får hoppas att det lugnar ner sig framåt dagen. Tanken är att vi skall ner till stan i dag för att kolla runt på höstmarknaden som är denna helgen. Just nu känner jag inte för att göra något annat än att sitta i ett hörn och skaka, men jag får väl försöka samla mig. Det är ju bara hjärnspöken det hela.
Vädret är lite lagom höstigt, inte varken det ena eller det andra. Våra stackars katter smyger omkring och blänger anklagande på mig eftersom deras matskålar är tomma och vi har ingen kattmat hemma. Vår stora hane, Lancelot, har öppnat skåpet där vi förvarar kattmaten och tittat in ett otal gånger. Men hur han än letar så finns det inte ens ett spår av något ätligt. Jag har en svag aning om att han är mycket besviken på sina ägare.
Nä, nu får jag sitta här och vänta på att mina morgonmediciner kanske gör lite nytta. Har ingen lust att må dåligt idag. Det brukar jag väl visserligen inte ha någon dag, men nu har jag varit i en svacka såpass länge att jag börjar surna ihop på mitt eget psyke ordentligt. Det är som att ha en imaginär fotboja på sig som hindrar mig från att göra ens något som ens liknar skoj.
Well, den som väntar på något gott och det enda med det andra.
Kommentarer
Trackback