Under isen
Fy fan vad under isen jag är. Jag kunde för mitt liv inte somna i natt. Men till slut slocknade jag vid 8 tiden på morgonkvisten. Sen vaknade jag vid 13 igen. Allt går med hyperfart i mitt inre. Superstressad kan man minst sagt säga. Superstressad av precis ingenting egentligen. Men den där obehagliga känslan av att vara jagad finns där precis hela tiden. Paranoid typ. Fan, håller jag på att bli galen på riktigt?
Konstigt nog har jag fått tillbaka förmågan att läsa igen. Jag läser och läser, nästan feberaktigt. Det är väl ett sätt att fly på kan jag tro. Bättre att läsa om andras liv än att leva sitt eget eller nått.
Idag är det ju första April men jag kan inte säga att jag är på något skämthumör. Men jag har i alla fall identifierat de aprilskämt som fanns i lokalblaskan, inte illa det. Fast de brukar vara rätt så uppenbara.
Nä. I morgon har jag tid hos min läkare. Det bara måste jag åka på, fast jag har just nu ingen aning om hur det ska gå till. Lusten att ringa och ställa in är överväldigande. Jag känner mest för att bara stänga dörren till sovrummet och leva i en liten bubbla bestående av säng, katt och bok med lite musik i bakgrunden.
Men idag har jag satt upp ett delmål i alla fall. Jag måste ut med soporna. Det ska väl inte vara omöjligt tycker man. Bara ner för trapporna och en snabb sväng förbi soptunnorna och tillbaka samma väg. Men det roliga i allt är att jag blir precis svettig i händerna bara jag tänker på att göra allt det där. Men vad fan, nått måste jag i alla fall palla med för att behålla någon form av självrespekt.
Så, det är bara att ladda upp.
Konstigt nog har jag fått tillbaka förmågan att läsa igen. Jag läser och läser, nästan feberaktigt. Det är väl ett sätt att fly på kan jag tro. Bättre att läsa om andras liv än att leva sitt eget eller nått.
Idag är det ju första April men jag kan inte säga att jag är på något skämthumör. Men jag har i alla fall identifierat de aprilskämt som fanns i lokalblaskan, inte illa det. Fast de brukar vara rätt så uppenbara.
Nä. I morgon har jag tid hos min läkare. Det bara måste jag åka på, fast jag har just nu ingen aning om hur det ska gå till. Lusten att ringa och ställa in är överväldigande. Jag känner mest för att bara stänga dörren till sovrummet och leva i en liten bubbla bestående av säng, katt och bok med lite musik i bakgrunden.
Men idag har jag satt upp ett delmål i alla fall. Jag måste ut med soporna. Det ska väl inte vara omöjligt tycker man. Bara ner för trapporna och en snabb sväng förbi soptunnorna och tillbaka samma väg. Men det roliga i allt är att jag blir precis svettig i händerna bara jag tänker på att göra allt det där. Men vad fan, nått måste jag i alla fall palla med för att behålla någon form av självrespekt.
Så, det är bara att ladda upp.
Kommentarer
Trackback