WoBWorld

Ännu en vaknatt tillsammans med Sherlock Holmes och katten. Det är märkligt, jag har fått nån knepig dygnsuppdelning där jag sover mellan 09.00-12.00 och mellan 19 och 24. Jag får ju min dygnsvila men det är lite knepigt.

Idag ska ju mobila teamet hämta mig för att att jag ska komma ut lite i världen. Jag är livrädd. Men jag har sparat mina sista Theralen för just det tillfället när jag måste ge mig ut så kanske går det vägen. Jag hoppas att vi kan ta vägen förbi apoteket så att jag kan hämta ut mina mediciner med. Det goa i kråksången är att de skulle hjälpa mig att sortera lite i mitt liv så att jag kan koncenterar mig på det som är viktigt.

Terapin vill jag för allt i livet inte avstå. Det är första gången jag fått en terapeut som jag känner att jag har förtroende för så det är viktigt för mig. Förhoppningsvis kanske mina kontaktpersoner kan hjälpa mig att övertyga missbruksenheten i det absurda att jag ska tvingas att åka in till stan tre gånger i veckan för att ta en medicin som jag själv bett att få utskriven.

Så det känns lite om att det kanske finns en ljusning på horrisonten trots allt. Det känns lite ynkligt att behöva få hjälp att stå upp för sig själv, men just nu har jag bara inte krafterna för att kämpa på egen hand. När jag tänker närmare på saken så är det ju inte heller första gången de sista åren jag behövt hjälp med sådana saker heller. Men då var det före detta frun som hjälpte och stöttade mig.

Just nu mår jag tämligen uselt. Jag är spänd och har små muskelkramper och tics i ansiktet och halsen. Hjärtat dunkar på och händerna är så svettiga att det bildas små pölar på tangentbordet. Illa mår jag med. Magen har tagit mycket stryk de sista veckorna. Jag kämpar mest hela tiden för att hålla kräkreflexen från att växa ännu mer. Men som sagt så kanske det känns bättre när kvällen kommer och jag fått lite nytt hopp och framför allt mina mediciner.
Tja, vi får se vad som händer idag. Det är bara att hänga med.