Låg
Fan vilken skön huvudvärk jag har. En såndär som tar över hela skallen och dunkar bort den allra minsta gnutta trivsel i tillvaron. Tur det finns värktabletter.
Jag är fortfarande lite låg över gårdagens diskussion med mobila psykteamet. Mår dåligt av det av två anledningar. Den ena är för att jag ju absolut inte ville anklaga dem eller hoppa på dem för att de försökte peppa mig, den andra är för att jag är lite ledsen över att dagens paradigm kring detta med ångest ligger så långt från hur jag ser på det. Försöker man säga att det hela beror på kemi i skallen och inte på något annat så säger alla att man har fel. Men det var ingen som trodde på att jorden var rund för 800 år sedan heller.
Regnar ute gör det med. Såklart. Öser ner. Jag tror jag hoppar över den här dagen, släcker den som ett ljus, somnar om och bara försvinner ett tag. Livsledan är total. Det finns inget som lockar med att vara vaken. För några ynka dagar så kände jag mig levande när Katrin var här och det fanns en levande människa att lyssna till, men nu är allt tyst igen och ingen river ner halva toaletten när den är där inne.
Jag vet hur jag ska hantera min ångest, eller vet lite i alla fall. Men livsledan har jag ingen aning vad jag ska göra åt. Den äter upp mig innifrån, tuggar i sig hjärta och lungor, allt den vidrör svartnar och dör.
Äh. Jag tar en kopp kaffe till, en cigarett och plockar i mig medicinen som de kom med igår så kanske det känns bättre efter ett tag.
Jag är fortfarande lite låg över gårdagens diskussion med mobila psykteamet. Mår dåligt av det av två anledningar. Den ena är för att jag ju absolut inte ville anklaga dem eller hoppa på dem för att de försökte peppa mig, den andra är för att jag är lite ledsen över att dagens paradigm kring detta med ångest ligger så långt från hur jag ser på det. Försöker man säga att det hela beror på kemi i skallen och inte på något annat så säger alla att man har fel. Men det var ingen som trodde på att jorden var rund för 800 år sedan heller.
Regnar ute gör det med. Såklart. Öser ner. Jag tror jag hoppar över den här dagen, släcker den som ett ljus, somnar om och bara försvinner ett tag. Livsledan är total. Det finns inget som lockar med att vara vaken. För några ynka dagar så kände jag mig levande när Katrin var här och det fanns en levande människa att lyssna till, men nu är allt tyst igen och ingen river ner halva toaletten när den är där inne.
Jag vet hur jag ska hantera min ångest, eller vet lite i alla fall. Men livsledan har jag ingen aning vad jag ska göra åt. Den äter upp mig innifrån, tuggar i sig hjärta och lungor, allt den vidrör svartnar och dör.
Äh. Jag tar en kopp kaffe till, en cigarett och plockar i mig medicinen som de kom med igår så kanske det känns bättre efter ett tag.
Kommentarer
Trackback