Solitair
Jag är rätt så ordentligt trött på att vakna ensam. Visst har jag lilla Chips som väcker mig på morgonen. Men det vore skönt att vakna med någon, somna med någon, ha någon att prata med under dagen, göra roliga saker med eller bara leva med. Men jag sitter så ensam som en människa bara kan vara.
Min räcka med förhållanden jag haft sedan jag var 14 har alla slutat i gråt och tandagnisslan och det har oftast berott på mig själv, mitt stora ego och min oförmåga att anpassa mig. Nu har jag varit ensam i snart 2 år och det börjar tära på mig. Jag har märkt att jag börjat prata med katten som om hon vore en människa. Hur vettigt verkar det då? Men att vara ensam är kanske det enda jag kan, kanske är det meningen att det ska vara så?
Min räcka med förhållanden jag haft sedan jag var 14 har alla slutat i gråt och tandagnisslan och det har oftast berott på mig själv, mitt stora ego och min oförmåga att anpassa mig. Nu har jag varit ensam i snart 2 år och det börjar tära på mig. Jag har märkt att jag börjat prata med katten som om hon vore en människa. Hur vettigt verkar det då? Men att vara ensam är kanske det enda jag kan, kanske är det meningen att det ska vara så?
Kommentarer
Trackback