WoBWorld

Oj vad det har hänt saker de senaste dagarna. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Men som det var uppenbart för varje läsare så fick jag ett psykbryt häromdagen, började fundera på att ta livet av mig och sån elände. Men jag var/är alldeles för rädd för att dö för att jag skulle göra ett försök.

Men K som jag messade med på mobilen ringde till psykakuten, till min mor och hörde sig för. Hon ville att jag skulle upp till psykakuten eftersom de hade tyckt det när hon ringde dit. Men jag vägrade. Då erbjöd sig kvinnan att komma hit till Viskafors från Varberg bara för att följa med mig till lasarettet. Tja, det kunde man ju inte säga nej till så det gick jag med på.

Under tiden som hon var på väg så passade ajg på att gå till affären för att köpa cigg och några öl att lugna ner mig med så gott nu det kunde gå. Jag glömde ta med mig mobilen så när jag kom tillbaka till lägenheten hade stackars K som försökt ringa mig gång och gång redan hunnit ringa ambulans och polis. Så när ambulansen kom så fick jag förklara att så illa var det inte och att jag skulle upp till psykakuten bara K kom,

Tja, sen satt jag här och grät och tyckte förfärligt synd om mig själv, umgicks med de alla svartaste tankar jag någonsin tänkt och grät en satans massa. Ångesten och depressionen rev i mig så jag trodde jag skulle gå sönder.

Men sen kom K och allt blev lättare. Vi bestämde att jag mådde tillräckligt bra för att stanna hemma en natt til för det hade redan blivit så sent. Men hon tog omhand om mig som vore jag ett barn. Klippte mig, Blev skitbra, klippte mina naglar, såg till så att jag kom in i duschen, masserade mina axlar och min nacke, såg till att jag kom i säng och somnaden. JAg vet, det var ett farligt pjåskande med en vuxen karl. Men i vilket fall som helst så fick det mig att känna mig behövd av någon, slappnade av och ångesten lade sig till ro ett tag.

Nå, igår vaknade vi rätt sent, nånstans runt 13 tror jag klockan var. Efter att ha ätit lite så åkte vi sedan upp till vuxenpsyks akut. Jag kan verkligen inte klaga på bemötandet. Personalen var underbar och fick mig att slappan av lite. Speciellt en sjuksköterska var fenomenal, ett utmärkt på hur man ska bemöta patienter i vården, hon borde få ett pris människan. Men det som inte var bra var att det tog så inihelvete lång tid innan jag fick träffa läkaren.

Under tiden han de ta några blodtryck och puls på mig och bägge två var så höga att jag fick ta ett EKG som gudskelov visade på att hjärtat är friskt, men det är min ångest som gör att jag har en vilopuls på 120. Det hela ska i alla fall följas upp ifall det visar sig att det är något som hänger med.

Nå, efter en massa timmar fick jag träffa läkaren som var en ung parant dam som även hon var ett under av vänlighet och tålamod. Men inte blev det mycket gjort. Några medicinändringar ville hon inte göra utan tyckte att det sak min ordinarie läkare ska sköta. Inläggning var inte att tala om inte.

Men det bestämdes att psyks mobila team ska komma hem en gång om dagen i några dagar nu för att kolla blodtryck, se hur jag mår och även låta mig blåsa så att jag inte dricker. Det känns rätt så tryggt att veta att någon kommer varje dag. Sen skulle min ordinarie läkare kontaktas med så att det blir en uppföljning på hur jag mår just nu. För deprimerad är jag ju helt klart. Och ångest har jag, både generell och paniksyndrom. Trots alla mina mediciner.

Nja, hem fick vi åka taxi som sjukresa, upp åkte vi vanlig taxi och det gick på 400 spänn den lilla turen. Men det var det värt för jag skulle aldrig kunnat åka buss eller tåg i detta skicket. Sen åt vi lite hamburgare som vi lagade till, eller snarare som K lagade till, sen somnade jag med en gång jag lade ner huvudet på kudden.

Tydligen har jag sparkat omkring och snarkat och pratat i sömnen, men det är ju inte så ovanligt. Ibland vaknar jag mer stressad är jag var när jag lade mig.

Så nu har K åkt tillbaka till Varberg och jag är ensam igen. Det känns tomt. Det var så gott att ha någon här att prata med, skämta med eller bara titta på när hon tecknade. Vi pratade lite om det där med att jag blivit så isolerad här ute i Viskafors och att jag borde bo inne i stan och det kan jag hålla med om. Men bara jag får körkortet tilbaka och igång bilen så blir ju det lite lättare att ta sig in till stan. Nu har ju Gula faran gått sönder med, ajg vet inte vad det är som hänt men jag tror det är något med växellådan. Typiskt. En olycka kommer sällan ensam.

Men. Summa summarum så mår jag myckete bättre, men det beror inte så mycket på psyk utan på K som fanns där som en riktig vän och stöttade mig, pysslade om mig och fick mig att skratta igen.

Så kan det gå.