WoBWorld

Jo men, här ordnade man det för sig minsan. Och vad fick jag för det? En dunderförkylning minsan. Fyyy fan vad sjuk jag är. Det hela påminner om digerdöden, pesten, nån helt för människan okänd mycket svår infektion och det hela blandas ut med en smula vanlig hederlig flunsa. Jag kan inte tänka mig att någon på jorden nu levande varelse varit så sjuk som jag är nu. Jag vaknade vid 4-tiden av att en mycket märklig känsla infann sig i kroppen på mig. Jag var säker på att jag låg på ett berg, högt upp, naken under ett tunt snötäcke samtidigt som en bergsget låg över mitt huvud och tryckte ner det i den kalla bergsgrunden. Jo, det tog ett tag kan jag lova innan jag hade identifierat känslan. En stund av skräck grep mig innan jag fann att, tja, jag är förkyld. Igen. Helt jävla otroligt. jag är banne mig sjuk oftare än andra byter skjorta. Mitt immunförsvar måste ha tagit permanent semester och ligger väl på någon varm strand och hånflinar åt att jag ligger och studsar i sängen av frossa.

Allt som började så bra. Jag som snurrade in till stan med bussen efter alla dessa turer, tog tant mamma under armen och åkte nertill banken och hämtade ut dessa åtråvärda papperslappar, gick och köpte mat och allt vad det var. Sen satt jag under kvällen och snattrade med min äldsta son på msn och världen var precis som jag ville ha den. Så, vad gör man då? Man går och lägger sig så klart. Nja, sen vaknade jag och vi är tillbaka på början av detta inlägg. Sjuk. Jättesjuk. Dundersjuk.

Så, jag ska skaka mig ut i köket, sätta på en kanna kaffe och försöka hänga med lite på nyheterna sen blir den march pannkaka in till sängen igen, beväpnad med värktabletter och en önskan om att få sova så länge som det bara är möjligt.

Har jag sagt att det är förfärligt synd om mig? Om jag glömt att säga det så kan jag säga att, det är förfärligt synd om mig.