Så har man minsan fått lite gjort.

Ghaaa, jag är såååå smart. Så jag har vissa förutstsänningar klara för mig. Jag ska på terapi klockan 13.00 vilket betyder att jag får ta bussen 12.23. Klockan är 05.00 på morgonen. Borde jag inte då lägga mig för att sova? Inte jag inte. Nä, jag sitter uppe till klockan blir 8. Sen har jag tre och en halv timma i runda slängar att sova på.

Så, resultatet blir givetvis att jag är så trött att det vindlar i skallen på mig när jag knatar över Borås stora torg på väg till terapin. Fan att jag aldrig lär mig. Men, det hela gick så bra som det bara kunde. Bussterapin är nu avslutad eftersom jag kan åka buss utan problem nu. Det var minst sagt jobbigt, slitigt och framför allt satans läskigt att komma hit men nu har ajg löst det problemet. Det som är så bra är att jag för första gången fått riktiga verktyg för hur jag ska handskas med mina fobier. Innan har man alltid sagt åt mig att det räcker med att göra det man är rädd för så går det med tiden över. Men det stämmer inte alls. Det enda som då händer är att man misslyckas gång på gång och fobierna blir allt med förstärkta. Nä, man får tänka på ett speciellt sätt som jag nu fått förklarat för mig och även kunnat ta mig till. Så nu är det bara att beta av alla de låsningar jag har som begränsar mitt liv.

Terapeuten är ju en synnerligen trevlig karl så vi satt och pratade lite om ditten och datten, bland annat kom vi in på mitt skrivande. Då fick jag prova på det som kallas för flytande skrift. Ett mycket intressant experiment som gick ut på att jag fivk välja ett tema. Skriva en första mening kring detta tema. Sen var tanken att jag skulle skriva i 20 minuter oavbrutet. Om jag fastnade på vägen och inte hade något att skriva skulle jag trots det fortsätta skriva, så om jag inte hittade orden så skulle jag skriva just det "nu hittar jag inte orden, fasen jag vet inte vad jag ska skriva det känns konsitgt det här". Till exempel. Sen när det lossnat skulle jag återvända till ämnet. Så jag knatade ner en liten skrift om julen och fasen om den inte blev riktigt hygglig. Jag fastnade faktiskt inte någonstans, men det beror nog lite på att jag ofta skriver på just det sättet. Plitar ner precis vad som ramlar ur huvudet. Tanken med det hela var att man ska lära sig att skriva utan att tänka så mycket, liksom koppla bort vänster hjärnhalva. Mycket intressant.

Nå, en tog vi farväl i bästa anda och jag troppade ut på gatan och kände mig märkligt fri. Detta var den första terapin som faktiskt har lett till ett färdigt resultat. Något att ta på. Fasen, jag har gått i olika terapier sedan 2003 och det känns som om det aldrig tar slut. Så nu känns det förbaskat bra att kunna lägga en del av allt det där bakom sigoch sikta framåt.

Sen var det en liten promenad runt i staden eftersom jag fick vänta på bussen i en timma. Så jag hann se ut lite julklappar som jag ska köpa till helgen när pengarna kommit, ta en trevlig promenad i stadsparken och bara liksom vara en stund. Nu när jag ka åka buss så har jag ju helt plötsligt fått ett nytt liv. Jag kan bara gå nerför trapporna och 25 meter till gatan där busshållplatsen finns och ta bussen in till stan, vänner, mor, barn, affärer. Underbart.

Men det hela tog visst lite på mig så att det i kombination med sömnbristen fick mig att slockna några timmar på kvällen. Men nu sitter jag här och har det hur bra som helst. I morgon ska jag julstäda och pyssla här hemma. Sen till helgen är det ju som sagt julklappsinköp som ska göras.

Livet är inte så pjåkigt. Inte alls.

Kommentarer
Postat av: Lottet

Grattis, kul att läsa. Nu är det bara framåt som gäller. Nu kan du fixa vad som helst!

2008-12-18 @ 00:02:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback