Böcker och musik
Jag sitter och funderar på hur mitt liv skulle se ut utan musik och böcker. När jag var liten slök jag hela biblioteket, jag läste Strindberg när jag var 10, jag läste och läste och läste och lyssnade på musik vartenda vaken sekund. Sedan dess har dessa två kulturyttringar räddat mitt liv gång på gång. Jag lyssnar till musik dygnet runt, precis hela tiden. Snöar in på artister, skivor. Förlorar mig i texter och ackordföljder. Mina drömmar färgas av musiken som står på i bakgrunden till min sömn.
När det gäller böcker har jag fått lite svårare att tränga in i dem. Blivit betydligt mer sparsmakad med åren. Om jag inte gillar en bok så lägger jag ner den. Lite av magin har försvunnit. En smula av äventyren har bleknat i kanterna. Men att läsa en bra bok är fortfararande som en drog för mig. Så kan jag försvinna, bli någon annan, höra andra röster i huvudet är de gamla välbekanta som bara berättar för mig hur rädd och oduglig och oälskabar jag är.
Mina två favoritförfattare är två så vitt skilda som Bukowski och Woodhouse. Den sistnämnda för den briljanta språkbehandlingen, bara utrycket "jag blev så förvånad att man skulle kunna slå omkull mig med en smörgås" är värd ett Nobelpris. Att få skratta sig igenom en bok full av underfundiga meningar, lätt och trivsam intrig och enkla problem är som balsam på sår. Jag kan läsa om hans böcker gång på gång.
Bukowski däremot är allvar. Det är skitigt, fult och som livet är. På riktigt. Det är otvättade kroppar, sprit och nikotin. bakfylleångest och rädsla för livet. Men ändå så är det totalt osentimentalt, bara ett kallt konstaterade att så ser livet ur för vissa av oss. Att läsa Bukowski är som att titta in i huvudet på någon man känner släktskap med. Ett enkelt avskalat språk, utan en massa nonsens. Bara rad ut och rad in med livsbetraktelser från undersidan.
Visst kan jag njuta av en bra film, en vacker eller tänkvärd tavla. Teater. Snön som glittrar. En märklig skulptur eller väven i ett vackert tyg. Men det är böcker och musik som är min livsnerv. Det är det som håller mig vid liv, vid sunda vätskor och som gör att jag överhuvudtaget vill vakna på morgonen.
När det gäller böcker har jag fått lite svårare att tränga in i dem. Blivit betydligt mer sparsmakad med åren. Om jag inte gillar en bok så lägger jag ner den. Lite av magin har försvunnit. En smula av äventyren har bleknat i kanterna. Men att läsa en bra bok är fortfararande som en drog för mig. Så kan jag försvinna, bli någon annan, höra andra röster i huvudet är de gamla välbekanta som bara berättar för mig hur rädd och oduglig och oälskabar jag är.
Mina två favoritförfattare är två så vitt skilda som Bukowski och Woodhouse. Den sistnämnda för den briljanta språkbehandlingen, bara utrycket "jag blev så förvånad att man skulle kunna slå omkull mig med en smörgås" är värd ett Nobelpris. Att få skratta sig igenom en bok full av underfundiga meningar, lätt och trivsam intrig och enkla problem är som balsam på sår. Jag kan läsa om hans böcker gång på gång.
Bukowski däremot är allvar. Det är skitigt, fult och som livet är. På riktigt. Det är otvättade kroppar, sprit och nikotin. bakfylleångest och rädsla för livet. Men ändå så är det totalt osentimentalt, bara ett kallt konstaterade att så ser livet ur för vissa av oss. Att läsa Bukowski är som att titta in i huvudet på någon man känner släktskap med. Ett enkelt avskalat språk, utan en massa nonsens. Bara rad ut och rad in med livsbetraktelser från undersidan.
Visst kan jag njuta av en bra film, en vacker eller tänkvärd tavla. Teater. Snön som glittrar. En märklig skulptur eller väven i ett vackert tyg. Men det är böcker och musik som är min livsnerv. Det är det som håller mig vid liv, vid sunda vätskor och som gör att jag överhuvudtaget vill vakna på morgonen.
Kommentarer
Trackback