Vilken underbar dag
Ja herre je. Här har det varits i farten mest hela dagen känns det som. Jag somnade 7 i morse och vaknade vid 12.30 av att mitt boendestöd ringde. Det var dags att rulla ur sängen och åka buss minsan. Nu kommer vi till det märkliga i kråksången. Jag blev inte det minsta stressad över detta. Kanske berodde det på att jag var trött så trött, men faktum kvarstår. Jag troppade ner till bussen och satte mig där, längst bak och höll banne mig på att somna under färden. Visserligen var det lite läskigt eftersom chauffören körde som en blådåre, varför vet jag inte, men det var inte bara jag som reagerade för jag hörde några prata om det. Men det var liksom en helt annan rädsla än den vanliga ångsten. Det var mer en allmän oro för att vi skulle köra i diket på de smala vägarna in till stan.
Sen var det dags för terapi. Jag ballade ju ur den sista gången så det kändes lite kymigt att dyka upp igen som om inget hänt. Men vi pratade om hur jag ska komma tilrätta med den där driften att gräva ner mig i hemmet, isolera mig och inte ens svara i telefonen. Det är helt klart jag får jobba med. De kommer lite titt som tätt de där perioderna när jag knappt klarar att gå ut i köket, när jag känner mig jagad och nästan lite paranoid. Det är väl samma med det som allt annat, jag får försöka göra det jag är rädd för eller tycker är obehagligt för att undvika att det byggs på och blir större och störren.
Så, idag gick väl samtalet mest ut på att försöka hitta någon strategi, både för min terapeut och mig, för att lösa situationen de perioder jag känner att jag vill försvinna för världen. Hon blev lite putt när jag berättade att jag gick hos en annan terapeut för att reda ut min busskräck, men jag förklarade att den terapin bara går ut på att jag ska kunna åka buss, inget annat.
När det hela var färdigt så tog jag med en kopp varmt kaffe ur maskinen i väntrummet och traskade uppför backarna till sjukhuset där bussen stannar. Fortfarande kalaslugn. Solen sken, gräset stack här och var upp ur den vita snön och jag kände mig som en kung. Bussen ner till stan gick som en dans, helt utan obehagskänslor. Tanken var att jag skulle ringa mitt boendestöd för att han skulle köra efter bussen ut till Viskafors, men nu var jag så glad så jag struntade i det och hoppade glatt på bussen som gick hem.
Resan hem var behaglig, jag satt och lurade lite på ditten och datten och helt plötsligt så var vi i Visakfors utan att jag ens tänkt på det. Jag skuttade av vid torget och passade på att gå till affären och handla lite julmust och annat gott. Tja, sen gick jag hem och nu sitter jag här. Fortfarande vansinigt trött men på ett strålande humör. De där obehagliga spänningarna jag haft in msklerna de senaste dagarna har mer eller mindre gått över även om skallen dunkar lite.
Så, för att summera dagen så här långt så ger jag den en femma på betygsskalan. MVG helt klart.
Sen var det dags för terapi. Jag ballade ju ur den sista gången så det kändes lite kymigt att dyka upp igen som om inget hänt. Men vi pratade om hur jag ska komma tilrätta med den där driften att gräva ner mig i hemmet, isolera mig och inte ens svara i telefonen. Det är helt klart jag får jobba med. De kommer lite titt som tätt de där perioderna när jag knappt klarar att gå ut i köket, när jag känner mig jagad och nästan lite paranoid. Det är väl samma med det som allt annat, jag får försöka göra det jag är rädd för eller tycker är obehagligt för att undvika att det byggs på och blir större och störren.
Så, idag gick väl samtalet mest ut på att försöka hitta någon strategi, både för min terapeut och mig, för att lösa situationen de perioder jag känner att jag vill försvinna för världen. Hon blev lite putt när jag berättade att jag gick hos en annan terapeut för att reda ut min busskräck, men jag förklarade att den terapin bara går ut på att jag ska kunna åka buss, inget annat.
När det hela var färdigt så tog jag med en kopp varmt kaffe ur maskinen i väntrummet och traskade uppför backarna till sjukhuset där bussen stannar. Fortfarande kalaslugn. Solen sken, gräset stack här och var upp ur den vita snön och jag kände mig som en kung. Bussen ner till stan gick som en dans, helt utan obehagskänslor. Tanken var att jag skulle ringa mitt boendestöd för att han skulle köra efter bussen ut till Viskafors, men nu var jag så glad så jag struntade i det och hoppade glatt på bussen som gick hem.
Resan hem var behaglig, jag satt och lurade lite på ditten och datten och helt plötsligt så var vi i Visakfors utan att jag ens tänkt på det. Jag skuttade av vid torget och passade på att gå till affären och handla lite julmust och annat gott. Tja, sen gick jag hem och nu sitter jag här. Fortfarande vansinigt trött men på ett strålande humör. De där obehagliga spänningarna jag haft in msklerna de senaste dagarna har mer eller mindre gått över även om skallen dunkar lite.
Så, för att summera dagen så här långt så ger jag den en femma på betygsskalan. MVG helt klart.
Kommentarer
Trackback