WoBWorld

Nä, inte kan jag hålla käft inte. Måste mala om mitt misslyckade liv. För er har det gått en dag eller vad det är sedan jag skrev sist. För mig har det gått ett liv. Tankar som ramlar runt,tumlat om, musik i min skalle. Fula, skeva toner. Jag har mycket att berätta men ingen orka att tala om det. Inte just nu. Men livet har inte varit snällt mot mig sedan jag skrev det sista. Alls. Men jag har varit på ett mycket bra möte med en, ännu en, tereaput som inte gett mig något val. Skärp dig eller skit i det var väl budskapet. Jag har inte längre några utvägar. Kanske är det så det ska tas.

Men vi tar det ett steg i taget. Låt mig hämta andan. Sluta gråta. Dricka en öl. Jo, jag dricker. Jag sa ju att jag skulle det. Men jag är inte längre 20 så det håller inte någon längre tid. Magen sätter stopp. Kastar upp allt jag slänger i den. Bäst så. Min nya terapeut frågande mig varför jag är nykter. Men jag kom inte på svaret då. Men det är ju så enkelt att jag inte pallar att dricka någon längre tid längre. De dagarna är över. Men, nu har jag druckit, efter att ha tvingat i mig alkohol. För så är det. Jag ger inte upp i min marsch mot min förtidiga död.

Jag satte mig på den där bussen. Den värsta resan jag gjort i mitt liv tror jag, av alla resor. Vem hade räknat med att morgonbussen från Viskafors skulle vara full med människor? Jag satt på mitt säte, anades i fyrkant, hyperventilerade, var hela tiden beredd på att skrika högt. Tuggade, blundande, försökte se ut som om jag var trött, som alla andra, som luktade nyduchat och rakvatten. Men vi åkte genom mörktret, som en ensam varelse genom rymden och efter en evighet kom vi fram till staden. Jag ramlade av bussen, tog två djupa andetag och satte mig på nästa buss. Samma ångest, samma svett, samma doft av rakvatten. Men jag ramlade av i Knalleland, gick, sprang, direkt till stadens största affär och köpte ett sexpack. Sen var jag hemma. Tog nästa buss, lugn som en filbunke, hem till mor där jag somande på hennes soffa, precis enligt beräkningarna. Sen väckte min vackra mor mig och vi åkte ner till banken och gjorde allt det där vi skulle, allt medan jag stärkte mig med alkohol. Inte så att det märktes, bara för att hålla nerverna i ordning.

När vi kom hem fortsatte jag att dricka. Bara för att hålla mig på kant med tillvaron. Inte så att jag blev full, bara påverkad. Sen kom mina äldsta barns mor på besök med min äldsta dotter och den nya babyn. Det är märkligt vad små männiksor är när de är helt nya. Så små, värnlösa. Jag försökte skojsa med ungen men hon började gapskrika med en gång och min dotter blängde på mig. När de gått så fortsatte jag dricka. Sen somnade jag på soffan. Sov natten igenom och vaknade upp i morse vid 6. Drack en öl, somnade, höll på så tills det vad dags för att mina boendestöd hämtade mig till den nya terapeuten.

Tja, efter terapin så körde mina boendestöd mig hem, sen jag jag sovit, vaknat, varit dålig och fortsätt dricka. Det kommer fortsätta så i helgen. Helt klart. Min resa till döden är väl rätt klar. Men det tar sin lilla tid. Jag lär somna i natt, som ett vrak, vakna i morgon och dricka en öl. På söndag är det en resa in till stan igen för att fira att min äldsta son fyller 18. Så varför sluta innan dess? Är jag dum i huvudet? Är jag självisk? Är jag fel ute? Jo jag vet. Men jag tror att jag behöver supa sönder mig själv innan mitt reningsbad börjar. För ni tror väl inte att jag gett upp? Fan heller! Jag ska resa mig igen. Större, stoltare än någonsin. Lite vackrare. Lite visare. Lite... bättre.