WoBWorld

Det är nått fel på Svaneholm. Eller ialla fall inte som det är i resten av världen. Bara en sån sak som att de sorgliga resterna av en cykel som ligger i Viskan är vit. Alltså. Cykeln som ligger på lika vita stenar är ovanför vattnet. Eller, brukar vara i vattnet men eftersom viskan har fått fnatt och sjunkit en väldig massa så ligger cykeln, torr men före detta blöt och är vit. Inte grön som den borde vara. Här är den vit. Nån sorts kalkbeläggning eller nått som täcker cykel, stenar och blader som varit i kontakt med vattnet. Fan vet vart det kommer ifrån. Troligen så är det den gamla gummifabriken som fortfarande läcker ut en massa gifter i det stilla vattnet. Jösses. Jag har jobbat där. Kanske är jag vit inombords jag med?

Sen har vi detta med röda gården. Jo, den kallas visst så, gården där kvinnan med de långa benen, den svarta hunden, paret Fogel och jag med vidängande katt befinner oss. Fan vet om det beror på det vita vattnet eller något annat men här är folk ta mig fan inte kloka. Ungarna skriker. Inte då och då som ungar gör, utan precis hela jävla tiden. Från minut ett på morgonen till minut slut på kvällen. De gapar, skriker, gråter, bölar, vrålar och väsnas. Vartenda sekund. Jämt och ständigt. Jag börjar tro att de små fula glinen vaknar med ett skri och somnar till ett annat.

Sen har vi familjen Klabbarparen som puttrar omkring och pratar på ett språk som ingen förstår. Också hela tiden. Plus resten av den samling sorgliga figurer som har samlats vid närmaste busshållplats. Ibland svara de när man hejar, ibland tittar de bort. Helt utan logik eller mönster. Det är ett lika stort mysterium varje gång man hälsar. Blir det hej eller fuckoff denna gången?

Skit samma. Här sitter jag ialla fall. Vid köksbordet medan kvinnan med de långa benen kvider om förkylning, ont i halsen och eländes elände. Jag förstår henne. Själv har jag lyckats få halsfluss, öroninflammation och lunginflammation (igen) på en och samma gång. Fast denna gången var jag inte så dum att jag låg i flera veckor utan knatade till farbror doktorn redan i torsdags förra veckan, fick antibiotika, slemlösande, Bricanyl och kul hostmedicin som man blir helt väck i pallet av. Men, ont skall med ont fördrivas så det har funkat lysande. Förutom ett kraftigt lock för höger öra så mår jag kanon.

Men men. Nu är det dags att knata ut i världen igen med Kita, den svarta hunden, och ta mig lite frisk luft medan min dam muttrar och tjurar sig genom livet. Jag måste fixa någon middagsmat med. Håhåjaja.