WoBWorld

Tänk. I 4 år har mitt liv sett ut såhär. Låtit så här. Varit så här. Oj jag har inte ens sett det själv förrän nu när jag av olika anledningar finner att jag kan se mig själv i spegeln och känna igen personen som tittar på mig. Det kanske inte håller länge att känna så här men det är skönt att rädslan för en gångs skull har gett med sig. Samma ångest, samma överväldigande liv som jag inte förstår mig på men allt bäddas in av en känsla av att det finns hopp och kanske kan jag tro en smula på mig själv. Kanske inte mycket. Kanske inte alls när dagen är över. Men just nu så trängs allt i mitt bröst och i min hals är det en kramp som inte kan ge mig varken syre eller föda för jag har äntligen förstått vart jag varit och det gör mig så ledsen för att jag inte leta mer, inte försökt mer utan att andra ska behöva leta upp mig. Men nu är jag funnen. Jag är hemma i livet. För en stund i alla fall.

Katten tittar på mig som om jag är någon annan. Men tydligen är det jag är nu bättre än det jag var i måndags eftersom hon ser på mig som om jag vore någon sorts gud. Eller så är det så enkelt som att jag känner mig som en sorts gud och därigenom ser mig själv i andras ögon. Även en klok katts. Men. jag har varit någonstans där jag inte skulle vara. Inne, djupt i mig själv där allt det svarta bor och inget hopp finns har jag förtvivlat letat efter något att hålla fast vid, något som gör att man kan gå ut i solen och finna värmen.

Så. Här har jag varit. Just nu är jag inte där. Troligen kommer jag tillbaka till det där stället igen. Då och då. Men jag hoppas att jag slipper, någonsin mer, titta tillbaka och finna att jag har varit där i 4 år.