Love me do

Att skiljas åt på en buss är inte rätt. Inte mot bussen, inte mot chauffören, inte mot de som sitter och tittar på det sorgliga som sker framför dem. Inte mot dem som åker åt var sitt håll. Jag ska av här, du ska av sen. Hej då, puss och goodbye.

Det hela som sker är fel och vindt och något som någon klok människa borde skriva en sång om. Men sånt är livet. Vi kan inte alla vara tillsammans jämt. När vi dör så skils vi åt genom livets elände. Du må bli begraven ovanför min kista men ditt ruttnande, din dekomposition är din och min kropp som blir maskars föda är min. Där skils våra vägar, vare sig vi vill eller inte. Vare sig du skriker och gapar åt en obefintlig fud att "låt mig vara", Vi ska alla dö. Försvinna. Bli historia. Sånt är livets elände.

Men att skiljas åt på en buss, men bara några kilometer från varandra. Var och en trött och slut och ledsen men ändå upprymd.

Det är fel.

Fast nödvändigt. So please me like I please you. Someone to love. Somebody new, someone to love, someone like you. Love me do.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback