WoBWorld

Hon har gått. Bara för några timmar, men det känns som en evighet. Fast, det är inte fel att längta heller. Det var länge sedan jag längtade efter någon annan än mina barn. Jag har spenderat tiden med att städa och tänka på annat men hela tiden återkommit till samma tankar, gång på gång. Lägger mig på sängen för att känna hennes doft på kudden. Går upp igen och går in köket för att tända en cigarett, en av de hon rullade åt mig före hon gick. En puss, en kyss, en kyss och sedan... Intet. Tomt.

Det finns misstankar om att jag har en halv hund i dammsugaren efter att jag gått igenom alla rummen och Chips, katten, har äntligen slutat tjura och hoppat ner från byrån i köket. Men hon smyger som en tiger genom en djungel mellan rummen. Stannar till, tittar sig omkring och fortsätta med nosen på golvet medan hon noga registrerar alla nya doftsensationer som lägenheten fyllts med.

Själv försöker jag komma på något att skriva, men just nu är det tomt. Visst kan man skriva om längtans klagan men det känns inte som om det är något jag vill tänka på. Bara lyckan i att sitta bredvid henne och röka och prata om saker som gör livet vackert. Böcker, musik, filmer, saker som jag inte har lärt mig än eller förstått men så gärna vill veta.

Så. Jag tror jag ska sätta mig i köket igen. Bara sitta där och tänka på hennes läppar och mjuka händer, hur hon skrattar och på hur hon gråter. Hur allt snurrar runt i en evig cirkel och på hur totalt min tillvaro har ändrats på bara en vecka.

Så jäkla märkligt.