Vad är det jag känner?
Fan vad märkligt allt är. Så underligt. Så fantastiskt och så otroligt och så vackert och fasen att jag inte kan sova. Men det är inte det att jag inte kan sova för att jag inte kan, utan för att jag inte vill. Men det beror inte på att jag är rädd för de eviga mardrömmarna som jagar mig om nätterna eller svetten som jag vaknar med eller att jag aldrig mer ska vakna. Utan för att jag finner det trevligt att komma ihåg dofter, hur en viss speciell röst låter. Hur händerna känns och hur hon ser ut när hon går upp mitt i natten för att dricka vatten.
Jag vet inte vad det kallas. Det finns en massa ord för det där urgamla men inget passar. Men det är lite som att man letat och letat efter något, någon och funnit så många, så många men ingen har varit rätt. För att treversera den gamla sagan så har inte glasskon passat även om den nästan har gått över hälen. Men helt plötsligt, mitt i livet, på våren när gräset är grått och vått och fåglar kvittrar, barnen struntar i att ha på sig mössan som mamma satte på dem på morgonen och bilarna börjar köra med nedvevade rutor. Just så, en kväll, så finner man att, "hey, skon behövs inte, det är inte skon som ska passa, det är kvinnan".
Kanske är jag en smula, gnutta förälskad. Kanske älskar jag redan lite lagom. Men jag vet bara att det känns piss och elände att sitta ensam när man vet att en vacker kvinna ligger och sover i sin säng långt från mig och att jag kanske inte borde vara där just nu, men att jag måste dit snart. Eller hon hit eller vad fan som helst. Kanske känns det helt annorlunda om en vecka. Kanske om tre dagar. Kanske 0m 15 år. Men just nu känns det som att allt som alla sjunger om inte räcker. Helt plötsligt kan jag inte få den där underbara kicken av att Lennon sjunger ut sin frustration, sina så v'l inbäddade elakheter och jag känner att jag inte orkar bry mig om att Alliansen driver vårt vackra land åt helvete eller att SD kanske kommer in i riksdagen. Jag vill bara ha den där varma handen på min kind och höra hennes kloka ord och bara sitta och veta att jag äntligen har mött min överkvinna i tänkande.
Det är inte det att jag inte vet om en massa kloka kvinnor och en och annan vilsen man. Men jag har sällan mött dem. Nu har jag gjort det och det känns som om nått ska explodera i mig. Kanske en sång på bussen. Jo. Fan vet om jag inte ska sätta mig på bussen i morgon och sjunga så högt jag kan. Sådär så att jag blir utslängd i skogen och sedan får sitta på en stubbe och sjunga vidare.
Men som sagt. Hjärnan spökar med en då och då. Jag är helt klart en manisk person. För fan, det är därför jag ska på behandlingshem efter påsken. Där ska jag sitta och komma på hur jag ska kunna slappna av, sluta tänka så att mina tankar är genomtänkta när jag väl tänker dem och inte bara ett virrevarr av ord som ramlar, snavar, studsar ur min hjärna. Men, för att använda ett modernt uttryck. Fuck allt det där. Just nu så ligger det en människa, en dam, som jag råkar tycka om väldigt, väldigt mycket. Jag hoppas hon sover gott för själv ska jag dricka ett glas kallt, kallt vatten och sedan återgår jag till sängen där min galna katt kommer lägga sig tätt, tätt och börja kattsnarka och jag ska sova, drömma gott och vakna i morgon och bara vara förbannat lycklig och glad för att livet ibland faktiskt är väldigt vackert.
Jag vet inte vad det kallas. Det finns en massa ord för det där urgamla men inget passar. Men det är lite som att man letat och letat efter något, någon och funnit så många, så många men ingen har varit rätt. För att treversera den gamla sagan så har inte glasskon passat även om den nästan har gått över hälen. Men helt plötsligt, mitt i livet, på våren när gräset är grått och vått och fåglar kvittrar, barnen struntar i att ha på sig mössan som mamma satte på dem på morgonen och bilarna börjar köra med nedvevade rutor. Just så, en kväll, så finner man att, "hey, skon behövs inte, det är inte skon som ska passa, det är kvinnan".
Kanske är jag en smula, gnutta förälskad. Kanske älskar jag redan lite lagom. Men jag vet bara att det känns piss och elände att sitta ensam när man vet att en vacker kvinna ligger och sover i sin säng långt från mig och att jag kanske inte borde vara där just nu, men att jag måste dit snart. Eller hon hit eller vad fan som helst. Kanske känns det helt annorlunda om en vecka. Kanske om tre dagar. Kanske 0m 15 år. Men just nu känns det som att allt som alla sjunger om inte räcker. Helt plötsligt kan jag inte få den där underbara kicken av att Lennon sjunger ut sin frustration, sina så v'l inbäddade elakheter och jag känner att jag inte orkar bry mig om att Alliansen driver vårt vackra land åt helvete eller att SD kanske kommer in i riksdagen. Jag vill bara ha den där varma handen på min kind och höra hennes kloka ord och bara sitta och veta att jag äntligen har mött min överkvinna i tänkande.
Det är inte det att jag inte vet om en massa kloka kvinnor och en och annan vilsen man. Men jag har sällan mött dem. Nu har jag gjort det och det känns som om nått ska explodera i mig. Kanske en sång på bussen. Jo. Fan vet om jag inte ska sätta mig på bussen i morgon och sjunga så högt jag kan. Sådär så att jag blir utslängd i skogen och sedan får sitta på en stubbe och sjunga vidare.
Men som sagt. Hjärnan spökar med en då och då. Jag är helt klart en manisk person. För fan, det är därför jag ska på behandlingshem efter påsken. Där ska jag sitta och komma på hur jag ska kunna slappna av, sluta tänka så att mina tankar är genomtänkta när jag väl tänker dem och inte bara ett virrevarr av ord som ramlar, snavar, studsar ur min hjärna. Men, för att använda ett modernt uttryck. Fuck allt det där. Just nu så ligger det en människa, en dam, som jag råkar tycka om väldigt, väldigt mycket. Jag hoppas hon sover gott för själv ska jag dricka ett glas kallt, kallt vatten och sedan återgår jag till sängen där min galna katt kommer lägga sig tätt, tätt och börja kattsnarka och jag ska sova, drömma gott och vakna i morgon och bara vara förbannat lycklig och glad för att livet ibland faktiskt är väldigt vackert.
Kommentarer
Trackback