WoBWorld

Värmen och våren är här. Jag och Kita tog en promenad nu i morse. Över den ensliga heden. Ner till Viskans vatten. Träd som spricker upp, en nyans av grönt. Tussilagon. Doften av sol. Kavajen var för mycket men jag orkade inte ta av mig den. Vi gick där. Strosade snarare. In på för mig okända stigar. In bland buskage och högt gräs som fortfarande ligger ner efter vinterns härjningar.

Lycklig. Lycka. Kvinnan satt i köket och drack kaffe. Hon har ett fruktansvärt morgonhumör så jag har lärt mig att hålla mig en smula undan. Det är perfekt att Kita finns då. Medan matte/min kvinna dricker kaffe och rökar lite så går vi ut. Kanske är det inte lika lockande i november. Men det är då det.

Just nu behövde jag en promenad. En smula i solen. För härinne är det mörker. Min kvinna mår dåligt och jag kan inte göra något åt det. Hur mycket jag ändå vill. Hon sover nu. Jag dricker upp det sista kaffet och en öl och röker ännu en smula död.

Men dö vill jag inte. Aldrig. Mina barn kommer hem till mig idag. Så därför så håller jag det hela på rätt nivå. Jag dricker för att bli nykter. (den har jag snott men fan vad bra den är).

Så. Tillslut måste jag gå härifrån medan min kvinna mår dåligt och jag mår bra. Rättvisa verkar inte vara aktuellt i livet. Men jag hoppas att jag kommer kunna göra henne lycklig igen. På något sätt.

Kyligt rött vin, tankar som tumlar runt varandra. Det är så mitt liv ser ut och jag är så ledsen för att hon inte mår bra.