WoBWorld

Vilka märkliga dagar vi lever i. Så ytterst underligt livet är. Jag är nått som jag först inte visste vad det var. Bara en känsla som jag inte kunde sätta fingret på men som på något sätt var bekant. Sen kom jag på det. Lycklig. Alltså, sådär på riktigt. Vadan detta, säger den mycket förvånade läsaren? Vad pratar han om? Wob är lycklig? Dumheter. Det går ju mot all rim och reson och någon måtta får det väl ändå vara på vårkänslorna. Nja. Jag vet inte om WoB är lycliga än vanlig. Men Jonas är glad som en lite fågel.

Jag har, efter många om och men och ett antal sms och kringprat och hit och dit träffat en dam som gör att jag kännner att inatt vill jag sova gottt så att det kan bli morgon så att vi kan prata igen. En klok dam, rent av ytterst klok, någon som jag suttit med i 2 dagar och pratat med, lyssnat på. En kvinna med otroligt mjuka vackra händer som kan smeka mig på kinden så att jag blir som en katt som man kliar på magen. Jag vill liksom bara sitta där, med den där mjuka handen på min kind, lyssna på hennes ord och hela tiden medan jag lyssnar komma på att "jaha, jo men det är ju så det är".

Som den storpratare jag är så var det ju knappat så att jag var speciellt tyst heller. Så vi pratade, rökte, pratade, en och annan kyss kan ha förekommit och jag hoppas vid gud att detta kan bli något som betyder nått. Just nu är det inget mer än den där känslan av att jag vill vakna med henne, somna med henne, gå på promenader mer henne, röka med henne och prata med henne och helst inte ha henne längre bort en möjligen 3 meter. Men som sagt. Vad det blir vet jag inte än. För det gör man ju aldrig i det läget. Om jag minns rätt. Det var länge sedan jag lät någon komma nära. Och det är helt klart väldigt, väldigt, skrämmande. Men underbart.

Men. Livet har sina dalar och sina berg och idag så var jag tvungen att återvända till in kära Chips. Hon yrade runt mig som en liten radiostyrd bil, upp och ner, hit och dit, mjau eller vad nu katter säger och jag fick inte ens ta av mig skorna innan det lilla livet skulle upp i famnen. Men. Efter att hälsningritualen var färdig så ramlade vi i säng, jag och min katt. Bort försvann vi nog båda två på tre sekunder. Sova. En bra grej liksom.

Telefonen ringer. Jaha, tänkte jag och konstaterade att det där får helt enkelt vara bra. Sover. Drömmer. Det ringer på dörren. Man öppnar, precis som man plägar göra är man har en dörr som ringer. Därutanför står mina kontaktpersoner och ser en smula allvarliga ut. Men kom in säger jag och undrar vad fan den gör här. "Vad har hänt", säger mannen? Själv är jag vid detta laget ett enda stort frågetecken. Ja du, säger jag. Vad har hänt?

Tydligen hade min dator, som jag på något sätt inte stängt av på rätt sätt, startat upp och spelat musik för full fart medan jag satt hon den där underbara lilla varelsen och pratade. Man ringer på min dörr. Givetvis öppnar ingen för.... jag var ju liksom inte här. Så till slut så ringer man polisen som går in i lägenhten och stänger av musiken.

När jag fått detta berättat för mig så får jag tjoflängande panik. Så förbannat otrevligt. Men det är som det är. Mina kontaktpersoner droppat av, jag stänker en smula lukta gott på kinden och ilar ner i trappan för att ringa på hos mina grannar för att be om total och förudmjukande ursäkt. Gudskelov så förstod de problemet och vi var rörane överrens om att jag ska stänga av strömmen till högtalarna nästa gång jag ger mig ut i livet.

Men. Det hela blev bättre när jag åkt in till stora staden och fick prata en stund med den där fantastikst intelligenta kvinnan. Sedan dess? jag åt, jag lade mig för att vila och vips sov jag igen. Så nu är jag bara uppe för att berätta att live är banne mig just nu buskul att befinna sig i, trots att samma motgångar som fanns innan finns där. Tänk vad en klok människa med varma händer kan göra skillnad.